Kriget i Ukraina och Covid-19 pandemin under 2020-2022 har gjort olika partipolitiska förslag om storskalig civilplikt väldigt populärt. Tankarna handlar om att staten genom lag och tvång ska besluta att unga medborgare under en viss tidsperiod som kan motsvara ett år utbildas och tränas för situationer som naturkatastrofer, krig och krissituationer. I Sverige anser idag en majoritet att någon form av civilplikt borde införas och hos de politiska partierna har till exempel Liberalerna och Miljöpartiet kommunicerat i stilen om att civilplikt vore även bra för att “stärka sammanhållningen”.
Bakom förslaget, som förespråkas av myndigheter som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap där man kräver civilpliktens återaktivering, finns tanken om att ungdomar ska lära sig att reparera elkablar, vårda skadade personer och bygga broar. Förslagen för ett storskaligt civilplikt hänger också samman men den identitetspolitiska utvecklingen i Sverige efter den stora flyktingmottagandet under 2015. Många politiker oavsett om man är vänster, mitten eller höger orienterad anser att plikten ska leda till att “fler träffas över klassgränsserna”, att “integrationen stärks” och statens roll är att “skapa gemenskap”.
Men frågan är hur många i Sverige har verkligen tänkt igenom vad ett storskalig civilplikt, och främst i kombination med storskalig värnplikt, skulle kosta och om det ens vore den bästa lösningen? Till att börja med skulle en civilplikt för “alla” innebära så stora kostnader att det i sin tur skulle kräva stora institutionella förändringar av nuvarande offentlig välfärd och skattesystem. Enligt Försvarsmakten är kostnaden per tjänstgöringsdag för en värnpliktig 390 kronor vilket motsvarar runt 35 000 kronor per värnpliktig under 90 dagars grundutbildning utöver alla andra kostnader som för förbrukad ammunition, bränsle och mat.
Utöver direkta utbildningskostnader behöver man tänka på att det också tillkommer kostnader för organisering och infrastruktur i form av utbildningspersonal, anläggningar och administrativa verksamheter. Tanken om storskalig civilplikt har också visat sig dåliga i samband erfarenheterna från skogsbränderna under 2014 och 2018, liksom nyligen i samband med pandemin.
Likheten mellan nämnda händelser var slutsatser i stilen att för många personer inte kan eller inte ska vara på samma plats samtidigt, att problem skapas när många personer inte kan göra tillräckligt med nytta och när resurserna blir ansträngda, och att i pandemins fall människor borde vara på distans från varandra och inte för när varandra som i stora samlingar.
I efterhand saknas det tillräckligt med underlag som skulle stödja tanken att tusentals civilpliktiga hade gjort nytta. Analyserna och utredningarna från de nämnda fallen med bränderna och pandemin bygger på slutsatser som går emot förväntningar och krav hos medborgare som förespråkar storskalig civilplikt liksom värnplikt. På det sättet blir problemet att kraven på civilplikt blir likt krav på en säkerhetsteater där staten ska låtsas göra något åt ett upplevt eller konkret problem medan vi som invånare ska få en falsk känsla av säkerhet och låtsas vara säkra.
Argumenten för civilplikt handlar till en stor del om identitetspolitiska frågor istället för sakligare debatt om varför civilplikten lades ned i början av 2000-talet och varför den i så fall skulle behövas idag? Det finns dessutom bättre lösningar än det som många genom åren har föreslagit i debatten.
En bättre lösning vore att skattepengar vid behov används för att det offentliga belönar initiativ, likt fallet med frivilliga organisationer, och individer som skapar sociala communities i form av digitalt baserade nätverk, där medborgare blir belönade för att man engagerar sig och samarbetar kring det som anses vara viktigt som i samband med naturkatastrofer. I praktiken skulle det innebära att alla som vill och kan engagera sig livet ut i att träna, lära sig och öva på att skydda samhällsinfrastruktur och hjälpa till i svåra situationer.
Sociala communities skulle kunna ha kontinuerliga verksamheter och funktioner som fler kan ansluta sig till. Det skulle kunna fungera genom att man tar en kortare eller längre paus från sin huvudsakliga sysselsättning för att till exempel tillbringa en helg eller en månad varje år med att lära sig om och träna på till exempel vägarbeten, sjukvård och brandsläckning. Förutom det skulle framtidens invånare i Sverige hela tiden vara digitalt uppkopplade och i kontakt med andra medlemmar i olika communities som till exempel för elinfrastruktur och ekologiska projekt.
Man kan säga att i takt med klimatomställningen krävs det också lokalt liksom global medvetenhet om vad det innebär att vara ekologisk medborgare. I samband med det skulle sociala communities underlätta för fler kommuninvånare att kunna samarbeta kring lokala problem och utmaningar som anses vara klimat- och miljörelaterade. Sociala communities kan också vara globalt sammankopplade där människor världen runt, åtminstone i demokratiska länder, kan kommunicera med varandra för att utbyta idéer och erfarenheter.
Förvisso behövs det djupare och mer detaljstyrda diskussioner och detaljer hur sådana communities liksom hela systemet för utbildning, verksamhet och ekologiskt medborgarskap borde se ut. Det viktiga är bland annat insikten att det finns bättre och effektivare idéer än tanken om ett tillfälligt civilplikt som dessutom bygger på förhastade och dåliga slutsatser. För i framtiden finns det inga industriella eller utvecklingsländer, eftersom alla länder behöver vara gröna liksom att vi som individer behöver vara aktiva, medvetna men också fria för att kunna agera för klimatet och omgivningen.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Kriget i Ukraina och Covid-19 pandemin under 2020-2022 har gjort olika partipolitiska förslag om storskalig civilplikt väldigt populärt. Tankarna handlar om att staten genom lag och tvång ska besluta att unga medborgare under en viss tidsperiod som kan motsvara ett år utbildas och tränas för situationer som naturkatastrofer, krig och krissituationer. I Sverige anser idag en majoritet att någon form av civilplikt borde införas och hos de politiska partierna har till exempel Liberalerna och Miljöpartiet kommunicerat i stilen om att civilplikt vore även bra för att “stärka sammanhållningen”.
Bakom förslaget, som förespråkas av myndigheter som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap där man kräver civilpliktens återaktivering, finns tanken om att ungdomar ska lära sig att reparera elkablar, vårda skadade personer och bygga broar. Förslagen för ett storskaligt civilplikt hänger också samman men den identitetspolitiska utvecklingen i Sverige efter den stora flyktingmottagandet under 2015. Många politiker oavsett om man är vänster, mitten eller höger orienterad anser att plikten ska leda till att “fler träffas över klassgränsserna”, att “integrationen stärks” och statens roll är att “skapa gemenskap”.
Men frågan är hur många i Sverige har verkligen tänkt igenom vad ett storskalig civilplikt, och främst i kombination med storskalig värnplikt, skulle kosta och om det ens vore den bästa lösningen? Till att börja med skulle en civilplikt för “alla” innebära så stora kostnader att det i sin tur skulle kräva stora institutionella förändringar av nuvarande offentlig välfärd och skattesystem. Enligt Försvarsmakten är kostnaden per tjänstgöringsdag för en värnpliktig 390 kronor vilket motsvarar runt 35 000 kronor per värnpliktig under 90 dagars grundutbildning utöver alla andra kostnader som för förbrukad ammunition, bränsle och mat.
Utöver direkta utbildningskostnader behöver man tänka på att det också tillkommer kostnader för organisering och infrastruktur i form av utbildningspersonal, anläggningar och administrativa verksamheter. Tanken om storskalig civilplikt har också visat sig dåliga i samband erfarenheterna från skogsbränderna under 2014 och 2018, liksom nyligen i samband med pandemin.
Likheten mellan nämnda händelser var slutsatser i stilen att för många personer inte kan eller inte ska vara på samma plats samtidigt, att problem skapas när många personer inte kan göra tillräckligt med nytta och när resurserna blir ansträngda, och att i pandemins fall människor borde vara på distans från varandra och inte för när varandra som i stora samlingar.
I efterhand saknas det tillräckligt med underlag som skulle stödja tanken att tusentals civilpliktiga hade gjort nytta. Analyserna och utredningarna från de nämnda fallen med bränderna och pandemin bygger på slutsatser som går emot förväntningar och krav hos medborgare som förespråkar storskalig civilplikt liksom värnplikt. På det sättet blir problemet att kraven på civilplikt blir likt krav på en säkerhetsteater där staten ska låtsas göra något åt ett upplevt eller konkret problem medan vi som invånare ska få en falsk känsla av säkerhet och låtsas vara säkra.
Argumenten för civilplikt handlar till en stor del om identitetspolitiska frågor istället för sakligare debatt om varför civilplikten lades ned i början av 2000-talet och varför den i så fall skulle behövas idag? Det finns dessutom bättre lösningar än det som många genom åren har föreslagit i debatten.
En bättre lösning vore att skattepengar vid behov används för att det offentliga belönar initiativ, likt fallet med frivilliga organisationer, och individer som skapar sociala communities i form av digitalt baserade nätverk, där medborgare blir belönade för att man engagerar sig och samarbetar kring det som anses vara viktigt som i samband med naturkatastrofer. I praktiken skulle det innebära att alla som vill och kan engagera sig livet ut i att träna, lära sig och öva på att skydda samhällsinfrastruktur och hjälpa till i svåra situationer.
Sociala communities skulle kunna ha kontinuerliga verksamheter och funktioner som fler kan ansluta sig till. Det skulle kunna fungera genom att man tar en kortare eller längre paus från sin huvudsakliga sysselsättning för att till exempel tillbringa en helg eller en månad varje år med att lära sig om och träna på till exempel vägarbeten, sjukvård och brandsläckning. Förutom det skulle framtidens invånare i Sverige hela tiden vara digitalt uppkopplade och i kontakt med andra medlemmar i olika communities som till exempel för elinfrastruktur och ekologiska projekt.
Man kan säga att i takt med klimatomställningen krävs det också lokalt liksom global medvetenhet om vad det innebär att vara ekologisk medborgare. I samband med det skulle sociala communities underlätta för fler kommuninvånare att kunna samarbeta kring lokala problem och utmaningar som anses vara klimat- och miljörelaterade. Sociala communities kan också vara globalt sammankopplade där människor världen runt, åtminstone i demokratiska länder, kan kommunicera med varandra för att utbyta idéer och erfarenheter.
Förvisso behövs det djupare och mer detaljstyrda diskussioner och detaljer hur sådana communities liksom hela systemet för utbildning, verksamhet och ekologiskt medborgarskap borde se ut. Det viktiga är bland annat insikten att det finns bättre och effektivare idéer än tanken om ett tillfälligt civilplikt som dessutom bygger på förhastade och dåliga slutsatser. För i framtiden finns det inga industriella eller utvecklingsländer, eftersom alla länder behöver vara gröna liksom att vi som individer behöver vara aktiva, medvetna men också fria för att kunna agera för klimatet och omgivningen.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Dela det här:
Gilla detta: