I juni publicerade tankesmedjan Timbro en rapport som påstod att en av anledningarna till att antalet studentbostäder i svenska universitets- och högskolestäder inte möter den massiva efterfrågan från studenterna är att Sverige tillämpar alldeles för höga krav på tillgänglighet i samband med nyproduktion av studentbostäder. Enligt Timbro behöver varje enskild studentbostad ha ett badrum på minst fyra kvadratmeter, men om man skulle lätta på det kravet och istället låta de flesta badrum i studentbostäder bli två kvadratmeter så menar Timbro att 2300 nya studentbostäder skulle kunna se dagens ljus. Som jämförelse pekar Timbro på att Norge har krav på att endast 20 % av studentbostäderna ska vara tillgänglighetsanpassade, motsvarande på Island är 12,5 % och att Danmark inte har några sådana krav alls. Det vill säga; Sverige sticker ut rejält jämfört med våra nordiska grannländer med våra exceptionellt höga tillgänglighetskrav på studentbostäder.
Rapporten är på många sätt behjärtansvärd men problemet är att Timbros slutsatser inte är väl underbyggda och att tankesmedjan tyvärr tycks ha missuppfattat vad syftet med tillgänglighetskrav egentligen är. Men innan jag går in på det vill jag ge en eloge till Timbro för att de faktiskt lyfter frågan om hur tillgänglighetskrav förhåller sig till rimlig proportionalitet. Tillgänglighetsarbete handlar uteslutande om att proportionalitetsbedömningar där man väger olika samhälleliga intressen mot varandra. Strävan mot ett aktivt samhällsliv för rörelsehindrade måste alltid ställas mot de eventuella olägenheter som det medför för annat som vi som samhälle värnar om. Gamla stan i Stockholm är ett bra exempel. Den som har varit där någon gång behöver knappast vara någon Einstein för att inse att framkomligheten för rullstolsburna är klart begränsad och att antalet tillgängliga byggnader i stadsdelen är försvinnande lågt. För att göra hela Gamla stan tillgängligt skulle i princip hela stadsdelen behöva rivas och varenda byggnad totalrenoveras i grunden. Denna kostnad och kraftiga inskränkning i det blomstrande samhällslivet väger upp intresset av ett mer tillgängligt samhälle, varpå ett sådant projekt knappast kan anses rimligt.
Vad avser studentbostäder gäller samma princip. Självklart måste intresset av en effektiv studentbostadsproduktion ställas mot de eventuella komplikationer som höga tillgänglighetskrav medför. Men för att en balanserad sådan analys ska kunna göras behöver den också utgå från verkliga förhållanden och inte hypotetiska spekulationer. Där uppstår det första problemet med Timbros rapport. Rapporten baseras nämligen på spekulationer om hur tillgängliga studentbostäder egentligen är. Problemet på tillgänglighetsområdet är nämligen sällan kraven i sig utan snarare efterlevnaden av dem. Trots att Sverige, inte enbart på studentbostadsområdet, har bland världens starkaste lagstiftningar kring tillgänglighet, så är samhället överlag fortfarande väldigt otillgängligt idag. Bara som ett exempel så kan jag ta de två studentbostäder där jag själv bott de senaste åren. Trots att de producerades långt efter att tillgänglighetskraven infördes så har jag i ingen av de bostäderna kommit in med rullstol i badrummen. Kravet på tillgängliga badrum har alltså inte efterlevts i något av de fallen och då har jag ändå aktivt sökt efter studentbostäder som är så tillgängliga som möjligt. Detta betyder att Timbros slutsats om att tillgänglighetskraven förhindrar en effektiv nyproduktion enbart består i svagt underbyggda hypoteser om hur efterlevnaden ser ut och långt ifrån någon objektiv sanning.
Därtill finns ytterligare en tveksamhet med Timbros rapport och det gäller jämförelsen med tillgänglighetskraven hos våra nordiska grannländer. Här ska påpekas att bara för att våra nordiska grannländer gör på ett visst sätt så betyder inte det att de nödvändigtvis gör “rätt”. Både Norge och Danmark ligger efter Sverige i många frågor som rör jämlikhet, inkludering och mänskliga rättigheter. För några år sedan uppmärksammades till exempel att Danmark hade en delvis annan och i min mening sämre syn på kvinnor än vad Sverige har. Ganska få svenskar anser nog dock att vår jämställdhet gått för långt och att vi borde bli mer som danskarna i vår kvinnosyn. Samma sak gäller på funktionshinderområdet. Under mina år i funktionsrättsrörelsen kom jag stundom i kontakt med olika funktionsrättsorganisationer i andra delar av Norden och det blev ganska snabbt uppenbart att länder som Norge och Danmark inte har kommit lika långt i sin syn på funktionshindrades inkludering i samhället som Sverige har gjort. Inte bara förståelsen för tillgänglighet generellt släpade efter utan i Norge och Danmark är till exempel möjligheten till personlig assistans betydligt mer inskränkt än i Sverige vilket gör att funktionshindrade i de länderna inte har samma möjligheter till arbete, studier och delaktighet i samhällslivet. Att Timbro jämför svenska tillgänglighetskrav med motsvarande för länder som har en uppenbart mer förlegad syn på funktionshindrades roll i samhället är således långt ifrån oproblematiskt.
Det allvarligaste med Timbros rapport är dock att de helt verkar ha missuppfattat själva syftet med höga tillgänglighetskrav. Så här uttalade sig Timbros vd Benjamin Dousa i en DN-artikel angående rapporten: ”Andelen rullstolsburna ungdomar i Sverige är långt under en procent. Om vi tillämpade Islands regler, med 12,5 procent tillgänglighetsanpassade studentlägenheter, skulle de med marginal ha någonstans att bo.” Uttalandet visar på en bristande förståelse för vilken funktion tillgänglighet på bostadsmarknaden fyller över huvud taget. Höga tillgänglighetskrav finns inte till för att någon bara ska ha någonstans att bo. Det vore i så fall väldigt märkligt eftersom knappast hundra procent av befolkningen sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav existerar istället för att främja social mobilitet och valfrihet i det sociala rummet.
En student som sitter i rullstol vistas inte enbart i sin egna lägenhet utan är precis som de flesta andra ungdomar en social varelse som ständigt fluktuerar i olika mänskliga gemenskaper. När en rullstolsburen student flyttar till en ny stad kan ingen på förhand säga exakt på vilken adress som alla hemmafester i dennes nya umgängeskrets kommer att ske. Ingen kan på förhand veta vilka personer som denne kommer att bli vän med. Ingen kan på förhand heller veta om en icke-rullstolsburen student kommer skaffa sig en vän eller pojkvän/flickvän som sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav finns därför till för att underlätta smidiga sociala relationer som inte ska behöva begränsas av att någon sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav finns till för att motverka socialt utanförskap där vi redan idag vet att många rullstolsburna studenter inte blir bjudna på till exempel hemmafester eftersom någons lägenhet kanske inte är tillgänglig.
Med dessa aspekter av jämlikhet och social mobilitet i ena vågskålen så är den enda rimliga slutsatsen i min värld att vi borde sträva efter ett mer och inte mindre tillgängligt studentliv. Om Timbro är av en annan åsikt kommer jag med största hövlighet att respektera detta. Men om premissen för Timbros uppfattning bygger på hypotetiska spekulationer, bristande förståelse för grunddragen i sakfrågan och vanskliga komparationer så blir det svårt att föra en saklig och nyanserad diskussion om ämnet.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
I juni publicerade tankesmedjan Timbro en rapport som påstod att en av anledningarna till att antalet studentbostäder i svenska universitets- och högskolestäder inte möter den massiva efterfrågan från studenterna är att Sverige tillämpar alldeles för höga krav på tillgänglighet i samband med nyproduktion av studentbostäder. Enligt Timbro behöver varje enskild studentbostad ha ett badrum på minst fyra kvadratmeter, men om man skulle lätta på det kravet och istället låta de flesta badrum i studentbostäder bli två kvadratmeter så menar Timbro att 2300 nya studentbostäder skulle kunna se dagens ljus. Som jämförelse pekar Timbro på att Norge har krav på att endast 20 % av studentbostäderna ska vara tillgänglighetsanpassade, motsvarande på Island är 12,5 % och att Danmark inte har några sådana krav alls. Det vill säga; Sverige sticker ut rejält jämfört med våra nordiska grannländer med våra exceptionellt höga tillgänglighetskrav på studentbostäder.
Rapporten är på många sätt behjärtansvärd men problemet är att Timbros slutsatser inte är väl underbyggda och att tankesmedjan tyvärr tycks ha missuppfattat vad syftet med tillgänglighetskrav egentligen är. Men innan jag går in på det vill jag ge en eloge till Timbro för att de faktiskt lyfter frågan om hur tillgänglighetskrav förhåller sig till rimlig proportionalitet. Tillgänglighetsarbete handlar uteslutande om att proportionalitetsbedömningar där man väger olika samhälleliga intressen mot varandra. Strävan mot ett aktivt samhällsliv för rörelsehindrade måste alltid ställas mot de eventuella olägenheter som det medför för annat som vi som samhälle värnar om. Gamla stan i Stockholm är ett bra exempel. Den som har varit där någon gång behöver knappast vara någon Einstein för att inse att framkomligheten för rullstolsburna är klart begränsad och att antalet tillgängliga byggnader i stadsdelen är försvinnande lågt. För att göra hela Gamla stan tillgängligt skulle i princip hela stadsdelen behöva rivas och varenda byggnad totalrenoveras i grunden. Denna kostnad och kraftiga inskränkning i det blomstrande samhällslivet väger upp intresset av ett mer tillgängligt samhälle, varpå ett sådant projekt knappast kan anses rimligt.
Vad avser studentbostäder gäller samma princip. Självklart måste intresset av en effektiv studentbostadsproduktion ställas mot de eventuella komplikationer som höga tillgänglighetskrav medför. Men för att en balanserad sådan analys ska kunna göras behöver den också utgå från verkliga förhållanden och inte hypotetiska spekulationer. Där uppstår det första problemet med Timbros rapport. Rapporten baseras nämligen på spekulationer om hur tillgängliga studentbostäder egentligen är. Problemet på tillgänglighetsområdet är nämligen sällan kraven i sig utan snarare efterlevnaden av dem. Trots att Sverige, inte enbart på studentbostadsområdet, har bland världens starkaste lagstiftningar kring tillgänglighet, så är samhället överlag fortfarande väldigt otillgängligt idag. Bara som ett exempel så kan jag ta de två studentbostäder där jag själv bott de senaste åren. Trots att de producerades långt efter att tillgänglighetskraven infördes så har jag i ingen av de bostäderna kommit in med rullstol i badrummen. Kravet på tillgängliga badrum har alltså inte efterlevts i något av de fallen och då har jag ändå aktivt sökt efter studentbostäder som är så tillgängliga som möjligt. Detta betyder att Timbros slutsats om att tillgänglighetskraven förhindrar en effektiv nyproduktion enbart består i svagt underbyggda hypoteser om hur efterlevnaden ser ut och långt ifrån någon objektiv sanning.
Därtill finns ytterligare en tveksamhet med Timbros rapport och det gäller jämförelsen med tillgänglighetskraven hos våra nordiska grannländer. Här ska påpekas att bara för att våra nordiska grannländer gör på ett visst sätt så betyder inte det att de nödvändigtvis gör “rätt”. Både Norge och Danmark ligger efter Sverige i många frågor som rör jämlikhet, inkludering och mänskliga rättigheter. För några år sedan uppmärksammades till exempel att Danmark hade en delvis annan och i min mening sämre syn på kvinnor än vad Sverige har. Ganska få svenskar anser nog dock att vår jämställdhet gått för långt och att vi borde bli mer som danskarna i vår kvinnosyn. Samma sak gäller på funktionshinderområdet. Under mina år i funktionsrättsrörelsen kom jag stundom i kontakt med olika funktionsrättsorganisationer i andra delar av Norden och det blev ganska snabbt uppenbart att länder som Norge och Danmark inte har kommit lika långt i sin syn på funktionshindrades inkludering i samhället som Sverige har gjort. Inte bara förståelsen för tillgänglighet generellt släpade efter utan i Norge och Danmark är till exempel möjligheten till personlig assistans betydligt mer inskränkt än i Sverige vilket gör att funktionshindrade i de länderna inte har samma möjligheter till arbete, studier och delaktighet i samhällslivet. Att Timbro jämför svenska tillgänglighetskrav med motsvarande för länder som har en uppenbart mer förlegad syn på funktionshindrades roll i samhället är således långt ifrån oproblematiskt.
Det allvarligaste med Timbros rapport är dock att de helt verkar ha missuppfattat själva syftet med höga tillgänglighetskrav. Så här uttalade sig Timbros vd Benjamin Dousa i en DN-artikel angående rapporten: ”Andelen rullstolsburna ungdomar i Sverige är långt under en procent. Om vi tillämpade Islands regler, med 12,5 procent tillgänglighetsanpassade studentlägenheter, skulle de med marginal ha någonstans att bo.” Uttalandet visar på en bristande förståelse för vilken funktion tillgänglighet på bostadsmarknaden fyller över huvud taget. Höga tillgänglighetskrav finns inte till för att någon bara ska ha någonstans att bo. Det vore i så fall väldigt märkligt eftersom knappast hundra procent av befolkningen sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav existerar istället för att främja social mobilitet och valfrihet i det sociala rummet.
En student som sitter i rullstol vistas inte enbart i sin egna lägenhet utan är precis som de flesta andra ungdomar en social varelse som ständigt fluktuerar i olika mänskliga gemenskaper. När en rullstolsburen student flyttar till en ny stad kan ingen på förhand säga exakt på vilken adress som alla hemmafester i dennes nya umgängeskrets kommer att ske. Ingen kan på förhand veta vilka personer som denne kommer att bli vän med. Ingen kan på förhand heller veta om en icke-rullstolsburen student kommer skaffa sig en vän eller pojkvän/flickvän som sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav finns därför till för att underlätta smidiga sociala relationer som inte ska behöva begränsas av att någon sitter i rullstol. Tillgänglighetskrav finns till för att motverka socialt utanförskap där vi redan idag vet att många rullstolsburna studenter inte blir bjudna på till exempel hemmafester eftersom någons lägenhet kanske inte är tillgänglig.
Med dessa aspekter av jämlikhet och social mobilitet i ena vågskålen så är den enda rimliga slutsatsen i min värld att vi borde sträva efter ett mer och inte mindre tillgängligt studentliv. Om Timbro är av en annan åsikt kommer jag med största hövlighet att respektera detta. Men om premissen för Timbros uppfattning bygger på hypotetiska spekulationer, bristande förståelse för grunddragen i sakfrågan och vanskliga komparationer så blir det svårt att föra en saklig och nyanserad diskussion om ämnet.
Dela det här:
Gilla detta: