Samhällsdebatt

Vad kan Rinkeby lära av Aspudden?

Aspuddens förvandling från slum till idyll borde inspirera. Men vem orkar ha visioner om utsatta områden idag? Det skriver Anders Nilsson.

Kommunens ansvarige vill helst inte beskriva området som ”slum”. Däremot medger han att området främst lockar till sig personer med ”låga krav”. Bilder från interiörerna visar små lägenheter med enorma renoveringsbehov. Bostadsbolagets vd antyder att man borde riva de ålderstigna bostäderna och bygga nytt. På så sätt skulle man kunna höja hyrorna och få in hyresgäster med starkare ekonomiska muskler.

De boende i området uttrycker en viss kluvenhet i frågan. Någon beklagar sig över alla nedspydda trappuppgångar och hemlösa som övernattar i källarutrymmen. Någon annan vill framhålla området som en idyll, med närhet till både stan och naturen. En tredje understryker att buset ”ger sig inte på de äldre, det gör de inte”. En äldre dam i päls och hatt uttrycker sin förvåning över att ha blivit misstagen för en prostituerad av en för henne okänd man på gatan. En grupp lokala socialdemokrater engagerar sig för att rusta upp området och bjuder ut ansvarigt borgarråd och väcker opinion i frågan. Kanske har de svaret på filmens inledande fråga: ”Vad ska vi göra med Aspudden?”.

Rainer Hartlebs film Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida finns det ett system från 1970 ger en dyster bild av Aspudden, en förstad strax utanför Stockholms innerstad. Sekelskifteshusen är nedgångna och saknar ofta kök och riktiga badrum. De bebos främst av fattigt och delvis utslaget folk. Interiörerna från ölcaféet Aspen ser ut som en otecknad version av Karl-Bertil Jonssons julafton och dåtidens ungdomsgäng underhöll varandra och sin fylla i tunnelbaneuppgången.

De enda som tycks kunna hålla en röd tråd i sina resonemang är de unga medlemmarna i den socialdemokratiska lokalföreningen. Deras plan tycks enkel och ambitiös på samma gång: rusta upp lägenheterna, ge ungdomarna någonstans att hålla till och stäng av den hårt trafikerade Hägerstensvägen, som går genom Aspudden, för genomfartstrafik.

Det är lätt att dra paralleller till dagens utsatta områden: kriminalitet, missbruk och nedgångna bostäder parat med de boendes pendlande mellan att betona områdets positiva sidor och att utrycka sin desperation över misären. Men det finns förstås en del skillnader. Aspuddsborna pratar visserligen utpräglade dialekter men hade till skillnad från människor i dagens Rinkeby eller Norsborg knappast svårt att förstå svenska. Våldet tycks ständigt närvarande, men skjutvapenvåldet var det inte.

I dag är Aspudden ett av de attraktivaste områdena i Stockholm. Bostadspriserna är nästan i nivå med innerstan och nya restauranger, cykelverkstäder och second hand-butiker poppar upp i parti och minut. Hägerstensvägen är en behaglig allé kantad av caféer och bokhandlare. Om Aspudden nämns i negativa ordalag är det som ett tillhåll för hipsters och andra överdrivet trendkänsliga människor. Aspudden har kort sagt gentrifierats och är idag till stor del ett område för välbeställd medelklass.

Kan Rinkeby gå samma väg som Aspudden? Där finns också attraktiva naturområden, det går relativt snabbt att ta sig in till stan och bostäderna är i grunden i bättre skick än vad de var i Aspudden på 70-talet. Utanförskapet är sannolikt större nu, men framför allt finns det få optimistiska visioner om hur de utsatta områdena ska utvecklas i rätt riktning. Fokus ligger på brottsbekämpning och inte på hur vanliga människor ska få drägligare villkor. Det är ofta mer opportunt att föreslå rivning av miljonprogrammens hus än att rusta upp dem. Hartlebs gamla film visar att en annan väg kan vara möjlig.


Foto: Nils-Åke Siversson, Spårvägsmuseet år 2001. Finns på https://stockholmskallan.stockholm.se/post/27581.

Skribent och redaktör för Grön Opinion, aktiv i Miljöpartiet och till vardags psykolog och forskare i psykologi. Nås på anders@gronopinion.com.

%d bloggare gillar detta: