100 jobbiga dagar

25 januari firade regeringen Kristersson sina första hundra dagar vid makten. 

”- Det går aldrig att ändra på det första intrycket”, sa Per Bolund till Aktuell Hållbarhet efter sina 100 första dagar som klimat- och miljöminister. Det var vintern 2021 och det var uppenbart att Per Bolund ville visa handlingskraft och att hans övertagande från Isabella Lövin skulle uppmärksammas som en rivstart.

Rivstart kan man onekligen också kalla Ebba Busch och Romina Pourmokhtaris förändringar av miljö- och klimatpolitiken, samt energipolitiken. Men riktningen är en annan, 180 grader i snabb nedförsbacke, men med glada miner och diverse påståenden för att dölja nedmonteringen:

På pressträffen om de 100 dagarna sa ministrarna: 

– ta utsläppen till nettonoll

– från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt

– skapa förutsättningar för att alla ska kunna ställa om

Trots att högerregeringen fick företräda Sverige två av de internationella höjdpunkter som Per Bolund sett fram emot skulle hända redan 2021 –Klimattoppmötet och toppmötet om biologisk mångfald som till slut genomfördes hösten 2022 – så är regeringens 100 första dagar väldigt jobbiga för miljön. Frågan är om de också är ganska jobbiga för Miljöpartiet? Och jobbigare kommer det nog att bli?

Man kan tycka att nedläggningen av Miljödepartementet efter 35 år som självständigt departement, neddragningen av miljöbudgeten, regleringsbrev med beska nyheter för naturvården vore tillräckligt. Till det kommer omsvängningen av åtgärdspaketet inom klimatpolitiken som leder till att klimatmålen inte kommer att nås. Nedläggningen av satsningarna på nya stambanor för järnvägen i södra Sverige. Neddragningen av satsningarna på energieffektivisering och till och med nedläggning av energieffektiviseringsutredningen, som hade tre ynka månader kvar innan utredningen skulle presenteras. Nedläggningen av reformen att ursprungsmärkning av kött och fisk skulle införas på restaurang. Beslut om att godkänna import av livsmedel med olagliga halter av bekämpningsmedel för att klarar den civila beredskapen. Listan kan göras så lång att den aldrig skulle rymmas i en artikel.

Många av de politiska projekten som läggs ner, må ha varit förknippade med tidigare MP-styre och just därför varit föremål för SD-arnas krav i Tidöförhandlingarna. Men en lite mer noggrann beredning kanske hade gett regeringen anledning att göra vissa satsningar till sina, istället för att bara lägga ner, särskilt om det är förslag som gynnar näringslivet och landsbygderna. Men den noggrannheten orkade man inte med, när SD stod beredda med sina skarpa och grundligt formulerade krav i förhandlingarna och hotade att rösta nej till både statsministern och talmannen Andreas Norlén.

I princip finns inga pengar för åtgärder för hotade arter eller invasiva arter till Länsstyrelserna, vad jag förstår. När jag hörde det så blev jag delvis förvånad. Satsningarna på att bekämpa invasiva arter har varit en av SDs stora hjärtefrågor. Logiskt. Allt främmande ska väl bekämpas, kan man tänka. Men här försvann alltså även de satsningarna. Möjligen försökte något annat parti i Tidögänget försöka sig på en kompromiss med de invasiva arterna som bricka i spelet? Värre blir lätt värst i den här typen av förhandling.

När regeringen haft sin pressträff om de 100 dagarna verkar redan miljörörelsen tröttnat på att kommentera den största miljöbacklashen i modern tid. Men två skarpa kritiska synpunkter kom på studs i medierna – från höger. Martin Kinnunen (SD) gav Ebba Busch en tillrättavisning för att ens ha talat om Sveriges klimatmål. Det strider mot Tidöavtalet. Timbros vd Benjamin Dousa var kritisk till att för lite hänt. Han efterlyste bland annat snabb avveckling av strandskyddet. 

Skogen, stränderna, miljöåtgärder i jordbruket, ekojordbruket och småbrukarnas möjligheter till utveckling och existens, den biologiska mångfalden, skyddet av värdefull natur, vattenfrågor, kemikaliepolitik, järnvägar, energipolitik – inom en rad politiska områden behövs nu stark opinionsbildning från miljörörelsen. Miljörörelsens politiska gren – Miljöpartiet de Gröna – måste leva upp till sitt namn och på ett skickligare sätt prioritera miljö- och klimat i alla tänkbara politiska sammanhang. Det handlar inte om att emellanåt torgföra en åsikt eller allmänt reflektera över regeringens dåliga politiska inriktning. 

Gröna politiker måste övertyga, vara pålästa och pedagogiska, arbeta för att bygga en starkare gemensam opposition, ligga steget före, göra det svårare för regeringen att köra över svenska folket. Svenskarna som trots allt älskar naturen och som säkert vill rädda planeten om de också får bättre koll på hur det kan gå till. 

Att prioritera upp en fråga, handlar också om att prioritera ner annat. Efter ett ganska aktivt miljöfokus från MP fram till mitten av december såg trenderna i opinionsmätningarna ut att vända uppåt. Efter en osedvanligt passiv period under jul och nyår tappade man hela det momentum som kunde gett en fortsatt skjuts uppåt. Efter tjugondag Knut gick arbetet igång, men med mer allmän svepande kritik mot regeringens roll i EU-ordförandeskapet. Kanske var det symptomatiskt att då EUs ledare var i Sverige – då var MP:s ledare på tågresa till Bryssel. Att vara på rätt ställe i rätt tid. Att bli relevant och bygga förtroende genom att driva fram, och vinna stöd för, politiska förslag det är helt nödvändigt. Om inte MP klarar det, kommer inte andra partier med några ambitioner på miljö- och klimatområdet inte heller ta stegen framåt. 

Naturvårdsverket pekade ut att klimat och biologisk mångfald hänger mycket tätt ihop i sin nyligen presenterade fördjupade utvärdering av miljömålen. Utan rik biologisk mångfald och robusta ekosystem hotas vår vatten- och livsmedelsförsörjning, vår möjlighet att bekämpa klimatförändringarna försvagas. Nu är inte längre Sverige i tätpositionen för att bevara den biologiska mångfalden. För att ta tillbaka den positionen krävs hårt politiskt arbete. Jag skulle säga att det är den viktigaste frågan. Men bara för att den är viktig, så är den är inte svart eller vit.

Det är inte så lätt som att säga att hålla upp ett plakat och bara säga blankt nej, till exempelvis kalhyggen eller artutrotning. Vägen till en grönare folkhem utgår ifrån dagens samhälle med dess svagheter och brister. Miljöarbetet behöver gå framåt i en bana av ständig förbättring, samtidigt som farten ökas allt eftersom. Just nu när det är på väg åt fel håll, måste kraft läggas på att först ändra riktningen, stoppa och hejda ytterligare tillbakagång. Politiker behöver faktiskt samtala med lantbrukare och skogsbruket, med landsbygdsbor och människor i städerna, med unga och gamla, företagare och människor med olika yrken. Politiska framsteg växer inte inne i ett demokratiskt parti, utan i samspelet mellan ett parti och omvärlden.

Jag dras tillbaka till intervjun med Per Bolund 2021. Den handlade om mycket glatt humör, om rivstarten, om att miljöbudgeten var fullt finansierad, om att tempot ökade i klimatarbetet, om konkreta miljöfrågor som brinnande soptippar som aktualiserat skarpare lagstiftning på avfallsområdet. Vid den här tidpunkten såg Bolund fortfarande ljust på taxonomin i EU som Sverige legat på om. Men det var långt innan kommissionen skrev sin delegerade akt om att kärnkraft och gas under vissa omständigheter skulle anses vara hållbara. Framgångar kan tyvärr lätt vändas till motgångar om man som politiker inte kan ha kontroll från förslag till genomförande i politiken. Om man inte lyckas bilda majoriteter för sina förslag.

Det som var särskilt jobbigt var när klimat- och miljöministrar, oavsett om de hette Skog, Lövin eller Bolund inte kunde driva frågor tillräckligt hårt i opinionen eftersom de ganska ofta blev bakbundna av riksdagsoppositionens ställningstaganden, av överenskommelser i regeringen, eller med regeringens stödpartier. Så var det på många områden under Miljöpartiets andra mandatperiod i minoritetsregeringen. Att bli överkörd av riksdagen i en rad miljöfrågor, särskilt när det gällde biologisk mångfald, skogsbruk och bekämpningsmedel i jordbruket – det blev tyvärr vardagsmat. Varje gång det hände riskerade Miljöpartiet få kritik från de egna leden för att inte driva en tillräckligt skarp miljöpolitik. Varje gång det hände mejslade M, KD, SD, ibland tillsammans med L, C eller till och med S ut en total omsvängning av miljöpolitiken. Det är den som genomförs med full kraft idag – den låg till grund för nedprioriteringen av miljöpolitiken. Nu behövs en starkare och mer samlad starkare grön opinion.

---

Maria Gardfjell, fristående debattör, tidigare riksdagsledamot för MP