Det är inte en slump att förnekande av klimatproblem ofta förekommer bland högerorienterade och nationalistiska aktörer. Bland annat eftersom det inte finns någon nationell lösning på klimatfrågan.
Eftersom klimatfrågan är avgörande för mänsklighetens överlevnad behöver världen fler konkreta åtgärder som gör skillnad på riktigt. De insatser som hittills har gjorts har visat sig gravt otillräckliga för att vi ska kunna leva hållbart och trygga vår framtid på jorden.
Tidigare i historien påverkade människan världen utan att förstå den globala ekologins komplexitet. Sökandet efter välstånd och framgångar lokalt, kan i värsta fall leda till ekologisk kollaps globalt. Några av konsekvenserna, som vi redan kan ana, lär bli ökad fattigdom, ofrivillig migration och krig. Rent krasst skulle man kunna säga att människan är en ekologisk massmördare som riskerar att till slut begå självmord.
Ett centralt problem är att mänskligheten är fast i nationell och statscentrisk politik och beslutsfattning. Trots kunskapen om klimatproblemens globala tillstånd är politiska beslut i dessa frågor fortfarande begränsade till statens ramar. Det gör att man lätt kan peka finger då ingen vill ta ansvar förrän någon annan gör det. Men det finns ingen “nationell suveränitet” i klimatfrågan.
Globala problem kräver globala institutioner som kan ge direkt verkan istället för symboliska konferenser med vaga hänvisningar till ”samarbete”. I EU har vi kommit långt, mycket tack vare Sveriges påverkansarbete, men globalt återstår fortfarande en hel del att göra åt problem med höga utsläppsnivåer. Den globala klimatomställningen behöver konkreta lösningar, såsom en koldioxidskatt för sjötransport utsläpp och flygskatt på långdistans flyg.
”Alla” måste vara med på omställningen och satsa på att bli gröna länder. Även om, teoretiskt sett, exempelvis Kiribati och Chad efter olika lösningar skulle kunna bli helt koldioxidfria samhällen på egen hand så skulle klimatriskerna kvarstå. Med risker att Kiribati blir översvämmat och att Chad förvandlas till ett totalt ökenland, om inte andra länder samtidigt minskar på sina utsläpp.
Enligt historikern Yuval Noah Harari som är ute med sin nya bok 21 lessons for 21st century står mänskligheten inför valet mellan att ”deglobalisera ekologin”, vilket direkt kan uteslutas då det är omöjligt, eller att globalisera politiken. Det senare är svårt, men görbart. Ett sätt vore att politiska partier driver bindande politik bland sina medlemmar och supporters på global nivå i ett världsparlament där medborgarnas klimatpolitiska intressen främjas och kompletterar det mellanstatliga FN-systemet.
Samtidigt är motståndet till klimatfrågan i sig fortsatt stort. Harari menar att det inte är en slump att ignorering och förnekande av klimatproblem ofta förekommer bland högerorienterade och nationalistiska aktörer. Bland annat eftersom det inte finns någon nationell lösning på klimatfrågan som kräver globala berättelser som människor identifierar sig med. Man kan också säga att nationalstaten är ett dåligt ramverk för att hantera frågan eftersom hela världen behövs som styrelseform.
Att grundlöst och felaktigt förneka klimatproblem är därför lika med att förneka stora risker för mänskligheten. Men vi har fortfarande tid och möjlighet att skapa mer global solidaritet och forma globala institutioner som binder oss samman. Detta måste ske för att mänskligheten ska kunna leva vidare.
Vladan Lausevic, skribent på Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Eftersom klimatfrågan är avgörande för mänsklighetens överlevnad behöver världen fler konkreta åtgärder som gör skillnad på riktigt. De insatser som hittills har gjorts har visat sig gravt otillräckliga för att vi ska kunna leva hållbart och trygga vår framtid på jorden.
Tidigare i historien påverkade människan världen utan att förstå den globala ekologins komplexitet. Sökandet efter välstånd och framgångar lokalt, kan i värsta fall leda till ekologisk kollaps globalt. Några av konsekvenserna, som vi redan kan ana, lär bli ökad fattigdom, ofrivillig migration och krig. Rent krasst skulle man kunna säga att människan är en ekologisk massmördare som riskerar att till slut begå självmord.
Ett centralt problem är att mänskligheten är fast i nationell och statscentrisk politik och beslutsfattning. Trots kunskapen om klimatproblemens globala tillstånd är politiska beslut i dessa frågor fortfarande begränsade till statens ramar. Det gör att man lätt kan peka finger då ingen vill ta ansvar förrän någon annan gör det. Men det finns ingen “nationell suveränitet” i klimatfrågan.
Globala problem kräver globala institutioner som kan ge direkt verkan istället för symboliska konferenser med vaga hänvisningar till ”samarbete”. I EU har vi kommit långt, mycket tack vare Sveriges påverkansarbete, men globalt återstår fortfarande en hel del att göra åt problem med höga utsläppsnivåer. Den globala klimatomställningen behöver konkreta lösningar, såsom en koldioxidskatt för sjötransport utsläpp och flygskatt på långdistans flyg.
”Alla” måste vara med på omställningen och satsa på att bli gröna länder. Även om, teoretiskt sett, exempelvis Kiribati och Chad efter olika lösningar skulle kunna bli helt koldioxidfria samhällen på egen hand så skulle klimatriskerna kvarstå. Med risker att Kiribati blir översvämmat och att Chad förvandlas till ett totalt ökenland, om inte andra länder samtidigt minskar på sina utsläpp.
Enligt historikern Yuval Noah Harari som är ute med sin nya bok 21 lessons for 21st century står mänskligheten inför valet mellan att ”deglobalisera ekologin”, vilket direkt kan uteslutas då det är omöjligt, eller att globalisera politiken. Det senare är svårt, men görbart. Ett sätt vore att politiska partier driver bindande politik bland sina medlemmar och supporters på global nivå i ett världsparlament där medborgarnas klimatpolitiska intressen främjas och kompletterar det mellanstatliga FN-systemet.
Samtidigt är motståndet till klimatfrågan i sig fortsatt stort. Harari menar att det inte är en slump att ignorering och förnekande av klimatproblem ofta förekommer bland högerorienterade och nationalistiska aktörer. Bland annat eftersom det inte finns någon nationell lösning på klimatfrågan som kräver globala berättelser som människor identifierar sig med. Man kan också säga att nationalstaten är ett dåligt ramverk för att hantera frågan eftersom hela världen behövs som styrelseform.
Att grundlöst och felaktigt förneka klimatproblem är därför lika med att förneka stora risker för mänskligheten. Men vi har fortfarande tid och möjlighet att skapa mer global solidaritet och forma globala institutioner som binder oss samman. Detta måste ske för att mänskligheten ska kunna leva vidare.
Vladan Lausevic, skribent på Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307.
Dela det här:
Gilla detta: