Jag har väldigt svårt att se några skäl att rösta ”SD2018” som inte kan kopplas till högerpopulismen. Även om enda frågan man prioriterar är en mer restriktiv migrationspolitik så finns Socialdemokraterna (eller Moderaterna som har lagt sig nära SD i retorik och politiska förslag på det politikområdet).
Nu är vi inne i valveckan. Det sägs att detta är ett ödesval. De brukar hävdas varje gång det är dags att gå till urnorna, men den här gången finns det nog mer fog för det påståendet än på mycket länge. Främst på grund av att vi i Sverige, liksom hela världen, står inför två osedvanligt påtagliga och farliga hot – de globala klimatförändringarna och den breda högerpopulistiska rörelse som sveper igenom stora delar av västvärlden.
De flesta svenskar vet, i alla fall intellektuellt, hur existentiellt klimathotet faktiskt är. Att vi är på väg mot ett stup och fortfarande inte har hittat bromsen, eller ens helt släppt gasen. Högerpopulismen har redan tagit makten i världens mäktigaste nation, USA, samt i ett antal europeiska länder som Ungern och Polen. Med den kommer allt mer öppen främlingsfientlighet och rasism, vetenskapsförakt, faktaresistens, hbtq-fientlighet, antifeminism och ett antal andra fascistiska och reaktionära åsiktsströmningar.
Hur är då detta relevant för det svenska valet? Både Sverige och världen behöver ett svenskt ledarskap för att hantera klimatkrisen. Detta har vi, genom miljöpartisterna Åsa Romson (central i Parisavtalet) och Isabella Lövin (världens mest ambitiösa klimatlag) visat, och behöver fortsätta att visa. Den borgerliga klimatpolitiken har fått rejält underkänt av oberoende miljöorganisationer och Vänsterpartiet prioriterar andra frågor i valet. För ett fortsatt progressivt klimatarbete behövs ett starkt Miljöparti.
Högerpopulismen växer sig också allt starkare i Sverige. Sverigedemokraterna, med en stundtals öppet främlingsfientlig retorik och intima kopplingar till den breda högerpopulistiska nätrörelse som tillsammans med botar och ryska påverkansoperationer sprider falska undergångsbilder och rasism på sociala medier ligger kring 20%.
Samtidigt finns det gott om högerpopulistiska inslag ifrån Moderaterna (där riksdagsledamöter går till angrepp mot pressen med konspirationsteorier för att de skriver om klimatfrågan eller konstant flirtar med alt-tight rörelsen) eller Kristdemokraterna (som i högerpopulismens antifeministiska anda låtsas att jämställdhet på förskola skulle innebära förbud för pojkar att leka med bilar).
Dessa partier öppnar också allt mer upp för att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Här står delar av borgerligheten, både Liberalerna och Centerpartiet, emot. Samtidigt klargör båda dessa partier att Ulf Kristersson är deras statsministerkandidat, och Annie Lööf har inte uteslutet att släppa igenom honom även om det blir med stöd av SD (även om hon och C då inte skulle sitta i regeringen).
Vill man hålla högerpopulismen ordentligt på avstånd räcker det alltså inte med en röst på C eller L, även om båda partierna är fulla av hedervärda politiker som genuint ogillar allt SD står för. Är man socialliberal och vill minimera risken för högerpopulistiskt inflytande över politiken nästa mandatperiod så bör man rösta MP.
PS. Om MP nu är uteslutet för att man exempelvis är borgerlig och prioriterar lägre skatt och mindre stat finns som sagt Centerpartiet eller Liberalerna. Jag har väldigt svårt att se några skäl att rösta ”SD2018” som inte kan kopplas till högerpopulismen. Även om enda frågan man prioriterar är en mer restriktiv migrationspolitik så finns Socialdemokraterna (eller Moderaterna som har lagt sig nära SD i retorik och politiska förslag på det politikområdet). Det finns få välgrundade anledningar att rösta på ett parti som genomsyras av rasism och främlingsfientlighet, och vars partiledare stämplar alla dem som flyr eller söker sig hit för att få en fristad eller försöka starta upp ett nytt liv som potentiella terrorister.
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta med god journalistik.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Nu är vi inne i valveckan. Det sägs att detta är ett ödesval. De brukar hävdas varje gång det är dags att gå till urnorna, men den här gången finns det nog mer fog för det påståendet än på mycket länge. Främst på grund av att vi i Sverige, liksom hela världen, står inför två osedvanligt påtagliga och farliga hot – de globala klimatförändringarna och den breda högerpopulistiska rörelse som sveper igenom stora delar av västvärlden.
De flesta svenskar vet, i alla fall intellektuellt, hur existentiellt klimathotet faktiskt är. Att vi är på väg mot ett stup och fortfarande inte har hittat bromsen, eller ens helt släppt gasen. Högerpopulismen har redan tagit makten i världens mäktigaste nation, USA, samt i ett antal europeiska länder som Ungern och Polen. Med den kommer allt mer öppen främlingsfientlighet och rasism, vetenskapsförakt, faktaresistens, hbtq-fientlighet, antifeminism och ett antal andra fascistiska och reaktionära åsiktsströmningar.
Hur är då detta relevant för det svenska valet? Både Sverige och världen behöver ett svenskt ledarskap för att hantera klimatkrisen. Detta har vi, genom miljöpartisterna Åsa Romson (central i Parisavtalet) och Isabella Lövin (världens mest ambitiösa klimatlag) visat, och behöver fortsätta att visa. Den borgerliga klimatpolitiken har fått rejält underkänt av oberoende miljöorganisationer och Vänsterpartiet prioriterar andra frågor i valet. För ett fortsatt progressivt klimatarbete behövs ett starkt Miljöparti.
Högerpopulismen växer sig också allt starkare i Sverige. Sverigedemokraterna, med en stundtals öppet främlingsfientlig retorik och intima kopplingar till den breda högerpopulistiska nätrörelse som tillsammans med botar och ryska påverkansoperationer sprider falska undergångsbilder och rasism på sociala medier ligger kring 20%.
Samtidigt finns det gott om högerpopulistiska inslag ifrån Moderaterna (där riksdagsledamöter går till angrepp mot pressen med konspirationsteorier för att de skriver om klimatfrågan eller konstant flirtar med alt-tight rörelsen) eller Kristdemokraterna (som i högerpopulismens antifeministiska anda låtsas att jämställdhet på förskola skulle innebära förbud för pojkar att leka med bilar).
Dessa partier öppnar också allt mer upp för att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Här står delar av borgerligheten, både Liberalerna och Centerpartiet, emot. Samtidigt klargör båda dessa partier att Ulf Kristersson är deras statsministerkandidat, och Annie Lööf har inte uteslutet att släppa igenom honom även om det blir med stöd av SD (även om hon och C då inte skulle sitta i regeringen).
Vill man hålla högerpopulismen ordentligt på avstånd räcker det alltså inte med en röst på C eller L, även om båda partierna är fulla av hedervärda politiker som genuint ogillar allt SD står för. Är man socialliberal och vill minimera risken för högerpopulistiskt inflytande över politiken nästa mandatperiod så bör man rösta MP.
PS. Om MP nu är uteslutet för att man exempelvis är borgerlig och prioriterar lägre skatt och mindre stat finns som sagt Centerpartiet eller Liberalerna. Jag har väldigt svårt att se några skäl att rösta ”SD2018” som inte kan kopplas till högerpopulismen. Även om enda frågan man prioriterar är en mer restriktiv migrationspolitik så finns Socialdemokraterna (eller Moderaterna som har lagt sig nära SD i retorik och politiska förslag på det politikområdet). Det finns få välgrundade anledningar att rösta på ett parti som genomsyras av rasism och främlingsfientlighet, och vars partiledare stämplar alla dem som flyr eller söker sig hit för att få en fristad eller försöka starta upp ett nytt liv som potentiella terrorister.
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta med god journalistik.
Dela det här:
Gilla detta: