Om nu SD i merparten av fallen under förra mandatperioden röstade med regeringen, hur kan man då så tvärsäker säga att de sakpolitiskt hör till ”den icke-socialistiska majoriteten”?
För de opinionsbildare som vill se en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna är ett återkommande argument att det nu finns en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen.
I mitt husorgan Göteborgs-Posten drivs detta påstående kraftfullt på ledarsidan.
Det senaste exemplet var Alices Teodorescus artikel ”Goda intentioner, dåliga resultat”. Här beskrivs Liberalernas och Centerns ovilja att stödja en regering baserad på Moderaterna och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna på följande sätt:
”I riksdagen finns en 60-procentig icke-socialistisk majoritet som röstat bort den sittande vänsterregeringen. /…/ Trots att väljarna serverat dem regeringsmakten vägrar de, eller snarare vissa av dem, att ta den. Det är fegt, omoget och det kommer att straffas av väljarna.”
Det är mänskligt att logiskt försöka motivera våra känslomässiga ställningstaganden. Men att förnedra och sprida misstänksamhet och förakt över dem som kommer till andra slutsatser, och kalla politiker fega och omogna, underblåser politikerförakt.
Det mest intressanta med detta är emellertid resonemangets utgångspunkt, att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
Men vad betyder egentligen att man är icke-socialistisk?
Hur mycket frihet för individen behöver man förespråka för att vara icke-socialistisk? Hur mycket får man anse att klimatfrågan överordnar marknaden? Hur mycket solidaritet med dem som har det svårt får man känna? Hur höga skatter kan man acceptera? Hur stora inkomstskillnader måste man förespråka? Hur stor gemensam sektor är acceptabel?
Det utmålas en skarp gräns i dessa olika frågor där socialisten och icke-socialisten står på var sin sida om en avgrund.
Men även hos allianspartiväljarna finns inslag av ”socialistiska åsikter”, såsom att den ökande ojämlikheten och segregationen i skolan är ett problem. De opinionsundersökningar som gjorts om vinster i välfärden tyder på att många som röstar på C, L, M och KD också tycker att det är problematiskt att privata företag med vinstintressen fattar beslut om hur skattemedel skall användas.
Det borde vara orimligt att kalla dessa alliansväljare för socialister, likaså att förvänta sig att icke-socialisten alltid ska propagera för lägre skatter och större näringsfrihet.
Jag är övertygad om att de flesta människor befinner sig på ett kontinuum där vi i olika frågor drar olika slutsatser i avvägningen mellan vad som bör hanteras och finansieras gemensamt och vad som bör vara upp till var och en att besluta.
Det är närmast parodiskt att förment liberala debattörer nu argumenterar från ett perspektiv som närmar sig klantänkande. Polariseringen hindrar att vi får den typ av överenskommelser i viktiga sakfrågor som bäst stämmer överens med vad majoriteten av väljarna tycker.
Statsministeromröstningen i riksdagen på onsdag kommer då att handla om huruvida C och L sviker sina identiteter som icke-socialistiska partier.
Uppdelningen av partier som socialistiska och icke-socialistiska kommer från en önskan att polarisera. Den är till för att skapa föreställningen om en svart-vit klyfta, där det i själva verket finns en väl upptrampad stig belagd med olika nyanser av grått. Jag tror inte att något riksdagsparti vill stå i vare sig det vita eller svarta ändläget av stigen.
Några veckor tidigare argumenterade Teodorescu för att M skulle ta stöd av SD. Motivet då var att S- och MP-regeringen minsann fått stöd av SD under den gångna mandatperioden:
” …att SD röstat som S i 1 193 voteringar (att jämföras med att de 815 gånger röstat som Alliansen) under den gångna mandatperioden.”
Men om nu SD i merparten av fallen under förra mandatperioden röstade med regeringen, hur kan man då så tvärsäker säga att de sakpolitiskt hör till ”den icke-socialistiska majoriteten”?
Att sedan SD och Jimmy Åkesson idag gärna vill stödja och samverka med en alliansregering, har mer att göra med att han där ser större möjligheter att påverka det som är partiets enda tydliga profilfråga: migrationen.
När de mellangråa delarna av åsiktsstigen målas upp som en avgrund finns det få som ställer sig där och de som gör det blir anklagade för att vara på väg över till ”fiendelägret”.
Det är olyckligt för det leder på sikt till en ”amerikanisering” av svensk politik. I dagarna före mellanårsvalet i USA intervjuades en amerikansk företagare av SVT. Han var förtjust över Trumps skattesänkningar. ”I have to admit, if the Republicans put a donkey on top of their ballot, I would still vote for him.”I någon mån kan man ju säga att de redan har gjort det.
Vill vi i Sverige ha en blockpolitik där varje förflyttning mellan möjliga regeringskonstellationer ger upphov till svekdebatter?
Egentligen borde valet för C och L nu vara enkelt. Under valrörelsen har partierna uttryckt en stark önskan och ett löfte. De önskade att få bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, men lovade att inte stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Om det man önskar visar sig omöjligt återstår bara att uppfylla löftet.
Lars Marmgren, civilingenjör och konsult inom organisation- och ledarutveckling
Gillade du texten? Stötta gärna oss genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta leverera artiklar utan betalväggar. Skribenterna står själva för åsikterna som framförs.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
För de opinionsbildare som vill se en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna är ett återkommande argument att det nu finns en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen.
I mitt husorgan Göteborgs-Posten drivs detta påstående kraftfullt på ledarsidan.
Det senaste exemplet var Alices Teodorescus artikel ”Goda intentioner, dåliga resultat”. Här beskrivs Liberalernas och Centerns ovilja att stödja en regering baserad på Moderaterna och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna på följande sätt:
”I riksdagen finns en 60-procentig icke-socialistisk majoritet som röstat bort den sittande vänsterregeringen. /…/ Trots att väljarna serverat dem regeringsmakten vägrar de, eller snarare vissa av dem, att ta den. Det är fegt, omoget och det kommer att straffas av väljarna.”
Det är mänskligt att logiskt försöka motivera våra känslomässiga ställningstaganden. Men att förnedra och sprida misstänksamhet och förakt över dem som kommer till andra slutsatser, och kalla politiker fega och omogna, underblåser politikerförakt.
Det mest intressanta med detta är emellertid resonemangets utgångspunkt, att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
Men vad betyder egentligen att man är icke-socialistisk?
Hur mycket frihet för individen behöver man förespråka för att vara icke-socialistisk? Hur mycket får man anse att klimatfrågan överordnar marknaden? Hur mycket solidaritet med dem som har det svårt får man känna? Hur höga skatter kan man acceptera? Hur stora inkomstskillnader måste man förespråka? Hur stor gemensam sektor är acceptabel?
Det utmålas en skarp gräns i dessa olika frågor där socialisten och icke-socialisten står på var sin sida om en avgrund.
Men även hos allianspartiväljarna finns inslag av ”socialistiska åsikter”, såsom att den ökande ojämlikheten och segregationen i skolan är ett problem. De opinionsundersökningar som gjorts om vinster i välfärden tyder på att många som röstar på C, L, M och KD också tycker att det är problematiskt att privata företag med vinstintressen fattar beslut om hur skattemedel skall användas.
Det borde vara orimligt att kalla dessa alliansväljare för socialister, likaså att förvänta sig att icke-socialisten alltid ska propagera för lägre skatter och större näringsfrihet.
Jag är övertygad om att de flesta människor befinner sig på ett kontinuum där vi i olika frågor drar olika slutsatser i avvägningen mellan vad som bör hanteras och finansieras gemensamt och vad som bör vara upp till var och en att besluta.
Det är närmast parodiskt att förment liberala debattörer nu argumenterar från ett perspektiv som närmar sig klantänkande. Polariseringen hindrar att vi får den typ av överenskommelser i viktiga sakfrågor som bäst stämmer överens med vad majoriteten av väljarna tycker.
Statsministeromröstningen i riksdagen på onsdag kommer då att handla om huruvida C och L sviker sina identiteter som icke-socialistiska partier.
Uppdelningen av partier som socialistiska och icke-socialistiska kommer från en önskan att polarisera. Den är till för att skapa föreställningen om en svart-vit klyfta, där det i själva verket finns en väl upptrampad stig belagd med olika nyanser av grått. Jag tror inte att något riksdagsparti vill stå i vare sig det vita eller svarta ändläget av stigen.
Några veckor tidigare argumenterade Teodorescu för att M skulle ta stöd av SD. Motivet då var att S- och MP-regeringen minsann fått stöd av SD under den gångna mandatperioden:
” …att SD röstat som S i 1 193 voteringar (att jämföras med att de 815 gånger röstat som Alliansen) under den gångna mandatperioden.”
Men om nu SD i merparten av fallen under förra mandatperioden röstade med regeringen, hur kan man då så tvärsäker säga att de sakpolitiskt hör till ”den icke-socialistiska majoriteten”?
Att sedan SD och Jimmy Åkesson idag gärna vill stödja och samverka med en alliansregering, har mer att göra med att han där ser större möjligheter att påverka det som är partiets enda tydliga profilfråga: migrationen.
När de mellangråa delarna av åsiktsstigen målas upp som en avgrund finns det få som ställer sig där och de som gör det blir anklagade för att vara på väg över till ”fiendelägret”.
Det är olyckligt för det leder på sikt till en ”amerikanisering” av svensk politik. I dagarna före mellanårsvalet i USA intervjuades en amerikansk företagare av SVT. Han var förtjust över Trumps skattesänkningar. ”I have to admit, if the Republicans put a donkey on top of their ballot, I would still vote for him.”I någon mån kan man ju säga att de redan har gjort det.
Vill vi i Sverige ha en blockpolitik där varje förflyttning mellan möjliga regeringskonstellationer ger upphov till svekdebatter?
Egentligen borde valet för C och L nu vara enkelt. Under valrörelsen har partierna uttryckt en stark önskan och ett löfte. De önskade att få bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, men lovade att inte stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Om det man önskar visar sig omöjligt återstår bara att uppfylla löftet.
Lars Marmgren, civilingenjör och konsult inom organisation- och ledarutveckling
Gillade du texten? Stötta gärna oss genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta leverera artiklar utan betalväggar. Skribenterna står själva för åsikterna som framförs.
Dela det här:
Gilla detta: