KRÖNIKA: Turkiet är ett typexempel på den globala miljöutmaningen

Kolbränningen färgar stadens himmel gulbrun och kyliga morgnar förknippar man snabbt med doften av koleldning.

Jag bor sedan en tid tillbaka i den turkiska huvudstaden Ankara. Det är en stad med fem miljoner invånare som för ett sekel sedan hade 20 000 invånare.

Stadens expansion beror i stort sett på en sak: den utsågs av strategiska skäl till huvudstad och har vuxit explosionsartat sedan dess. Staden är på många sätt en typisk 1900-talsstad där bilen har stått i centrum för stadsplaneringen.

Följaktligen är den präglad av motorvägar, betong och externa köpcentrum.

Och nej, det är inte elbilar som dominerar stadsbilden. Kollektivtrafiken är ytterst bristfällig och tanken på att cykla bland alla bilar förefaller gränsa till dödsförakt.

Inomhustemperaturen, som boende sällan styr över, når ofta 28-30 grader på vintern och uppvärmningen sker med gas eller kol. Kolbränningen färgar stadens himmel gulbrun och kyliga morgnar förknippar man snabbt med doften av koleldning.

Sopsorteringen i Ankara existerar knappt.

För det mesta slänger folk plastflaskor, glödlampor, matrester och kartong i samma behållare. Om de inte slänger det i naturen. Även nationalparkerna är fulla av plastflaskor och ölburkar som har lämnats kvar. Och når skräpet väl en soptipp är det inte säkert att det stannar där. Istället tenderar tusentals plastpåsar från soptipparna att gripas tag i vinden och spridas ut över ett långt större område än som var tänkt.

Skulle man vilja opinionsbilda eller organisera sig kring miljöproblemen i ett land som Turkiet, finns det en risk att den auktoritära regeringen, mäktiga företag eller korrupta tjänstemän sätter käppar i hjulet.

Ska man se glaset som halvfullt är folk i allmänhet sparsamma: många sparar på elen eller på vattnet och man konsumerar färre prylar än vad vi gör.

annonsera kvadrat 2aDet är dock sällan ett aktivt val, utan beror på att man har mindre pengar att röra sig med än vad svenskar i allmänhet har. Och generellt sätt är det individuella svängrummet för att styra sin miljöpåverkan litet i Ankara. Man kan inte välja att ta tunnelbanan, man kan inte välja grön el och det är svårt att leva ett liv utan engångsförpackningar.

Det intressanta med Turkiet är att det, till skillnad från Sverige, är ett typiskt exempel på hur den globala miljöutmaningen ser ut: Ett medelrikt land med ett auktoritärt styre, utan någon stark grön kraft och som är beroende av import av fossila bränslen för att klara energiförsörjningen.

Dessutom har landet många andra problem som är ännu mer akuta: krig i grannländer, en relativt utbredd fattigdom och ekonomisk kris.

Sverige kan ganska lätt ställa om till en elektrifierad fordonsflotta och bygga snabbjärnvägar, men för många länder är risken överhängande att man först försöker nå en ”svensk” levnadsstandard och sen försöker ställa om.

Tyvärr har planeten inte tid med det. Vårt bästa hopp är förmodligen de ekonomiska argumenten: solcellsel sjunker stadigt i pris, luftföroreningar kostar pengar och ett pantsystem på plastflaskor skulle dryga ut mångas inkomster. Vi får hoppas att det räcker långt.

 

Anders Nilsson, miljöpartist, psykolog och skribent på Grön Opinion

Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.