EU brukar sägas ha ett ”demokratiskt underskott”. För att reducera underskottet krävs nya institutioner.
Jämfört med valen till nationella parlament har Europaparlamentsvalet historiskt varit mindre viktig för partier och väljare. Men de senaste årens politiska utveckling i EU visar att EP-val har blivit viktigare för medborgarna. Riksdagspartierna behöver därför satsa på relevant, tydlig och meningsfull politisk kommunikation om hur unionen ska utvecklas under 2020-talet.
”Vi måste lämna EU” och ”EU bestämmer över oss” är fraser som brukar förekomma i EU-politiska diskussioner. Sådana reaktioner uppstår ofta som resultat av myter och missförstånd. Men det sker även eftersom många beslut tagna i Bryssel de senaste åren, som i fallet med finansiella åtstramningar, har fått befogad kritik för sina konsekvenser.
Debatten om EU:s utveckling blir dock inte bättre av ogenomtänkt och hysterisk kommunikation. Få skulle på allvar säga att ”vi måste lämna Sverige” när de uppfattar beslut tagna i Stockholm som dåliga. För att debatten ska bli bättre måste man förstå att det finns flera strukturella problem med europeisk demokrati.
I Sverige finns det problem med okunskap om EU:s styrelsesätt även bland beslutsfattare och journalister, enligt regeringens utredning ”EU på hemmaplan”. Då är det inte konstigt att EU-debatten blir dålig. Ofta kritiseras besluten på EU-nivå för att vara överstatliga eller odemokratiska. Men faktum är att beslutsfattandet på EU-nivå främst sker genom samarbete, det vill säga genom mellanstatlighet som involverar demokratiskt valda nationella ministrar.
EU saknar också ett medialt och demokratiskt utrymme som existerar i federationer. En vanlig förklaring är att det beror på språkskillnader, men i exempelvis flerspråkiga och mångkulturella Indien kan medborgarna ta del av samma mediala budskap och organisera sig politiskt. Man kan säga att det saknas ett europeiskt BBC eller New York Times i mer konkret mening.
EU brukar sägas ha ett ”demokratiskt underskott”. För att reducera underskottet krävs nya institutioner. Ett exempel är utvecklingen som sker hos det progressiva partiet Volt, som fungerar mer likt amerikanska partier genom medborgerlig representation i hela unionen. Andra exempel är det europeiska medborgarinitiativet (European Citizen Initiative) som dock har en rådgivande funktion snarare än att få EU-kommissionen att på riktigt arbeta för ett förslag.
Ett steg framåt i demokratisk riktning vore också att partierna blir bättre på att kommunicera om sakfrågor, förslag och visioner. Sverige gick med i unionen efter folkomröstningen 1994 men fortfarande kan debatten präglas av ”ja, nja, nej”-attityder där EP-valen blir lite som nya folkomröstningar.
När jag skrev min masteruppsats i Europastudier under 2015–16 studerade jag EP-valet i Sverige genom att undersöka riksdagspartiernas politiska kommunikation i deras valmanifest. Slutsatsen var att partierna under EP-valet 2014 hade en politisk kommunikation som var mer relevant för EU-nivån i frågor som miljö, ekonomi och demokrati än vad fallet var under valet 2009.
De senaste två EP-valprocesserna i Sverige visar att fler väljare bryr sig om EU-dimensionen och att partierna i sin tur använder mer relevant kommunikation istället för att använda EP-valet för vänster-höger frågor på statlig nivå. Men att kommunicera i stil med ”lös på EU-nivå” eller ”vi ska samarbeta mer” är också otillräckligt och missvisande om det saknas berättelser om hur problem ska hanteras institutionellt och resursmässigt.
Ett tydligt exempel är frågan om tiggeri, som egentligen handlar om den fattigdom och utsatthet som råder i unionen. Något som därmed behöver hanteras ekonomiskt och socialt. Det skulle exempelvis kunna göras genom förslag om ett europeiskt basinkomstsystem där varje individ bosatt i unionen skulle kunna få en inkomst varje månad.
Det kommande EP-valet är en chans för både väljarna och partierna att utifrån sina intressen och värderingar göra skillnad för unionen. För väljarna ligger ansvaret att vara mer medvetna och insatta i EU-dimensionen. För partierna gäller det att vara mer sakliga och tydliga i sin kommunikation. Utöver de institutionella frågorna rörande demokrati och rättsstyre behöver partierna kommunicera mer konkret bland annat om förslag rörande flyktingar, fossilbränslen och fattigdom.
Den europeiska demokratin på EU-nivån är fortfarande relativt ung men det finns gott om möjligheter för engagemang och delaktighet i hur unionens framtid ska se ut.
Vladan Lausevic, liberal och skribent på Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Jämfört med valen till nationella parlament har Europaparlamentsvalet historiskt varit mindre viktig för partier och väljare. Men de senaste årens politiska utveckling i EU visar att EP-val har blivit viktigare för medborgarna. Riksdagspartierna behöver därför satsa på relevant, tydlig och meningsfull politisk kommunikation om hur unionen ska utvecklas under 2020-talet.
”Vi måste lämna EU” och ”EU bestämmer över oss” är fraser som brukar förekomma i EU-politiska diskussioner. Sådana reaktioner uppstår ofta som resultat av myter och missförstånd. Men det sker även eftersom många beslut tagna i Bryssel de senaste åren, som i fallet med finansiella åtstramningar, har fått befogad kritik för sina konsekvenser.
Debatten om EU:s utveckling blir dock inte bättre av ogenomtänkt och hysterisk kommunikation. Få skulle på allvar säga att ”vi måste lämna Sverige” när de uppfattar beslut tagna i Stockholm som dåliga. För att debatten ska bli bättre måste man förstå att det finns flera strukturella problem med europeisk demokrati.
I Sverige finns det problem med okunskap om EU:s styrelsesätt även bland beslutsfattare och journalister, enligt regeringens utredning ”EU på hemmaplan”. Då är det inte konstigt att EU-debatten blir dålig. Ofta kritiseras besluten på EU-nivå för att vara överstatliga eller odemokratiska. Men faktum är att beslutsfattandet på EU-nivå främst sker genom samarbete, det vill säga genom mellanstatlighet som involverar demokratiskt valda nationella ministrar.
EU saknar också ett medialt och demokratiskt utrymme som existerar i federationer. En vanlig förklaring är att det beror på språkskillnader, men i exempelvis flerspråkiga och mångkulturella Indien kan medborgarna ta del av samma mediala budskap och organisera sig politiskt. Man kan säga att det saknas ett europeiskt BBC eller New York Times i mer konkret mening.
EU brukar sägas ha ett ”demokratiskt underskott”. För att reducera underskottet krävs nya institutioner. Ett exempel är utvecklingen som sker hos det progressiva partiet Volt, som fungerar mer likt amerikanska partier genom medborgerlig representation i hela unionen. Andra exempel är det europeiska medborgarinitiativet (European Citizen Initiative) som dock har en rådgivande funktion snarare än att få EU-kommissionen att på riktigt arbeta för ett förslag.
Ett steg framåt i demokratisk riktning vore också att partierna blir bättre på att kommunicera om sakfrågor, förslag och visioner. Sverige gick med i unionen efter folkomröstningen 1994 men fortfarande kan debatten präglas av ”ja, nja, nej”-attityder där EP-valen blir lite som nya folkomröstningar.
När jag skrev min masteruppsats i Europastudier under 2015–16 studerade jag EP-valet i Sverige genom att undersöka riksdagspartiernas politiska kommunikation i deras valmanifest. Slutsatsen var att partierna under EP-valet 2014 hade en politisk kommunikation som var mer relevant för EU-nivån i frågor som miljö, ekonomi och demokrati än vad fallet var under valet 2009.
De senaste två EP-valprocesserna i Sverige visar att fler väljare bryr sig om EU-dimensionen och att partierna i sin tur använder mer relevant kommunikation istället för att använda EP-valet för vänster-höger frågor på statlig nivå. Men att kommunicera i stil med ”lös på EU-nivå” eller ”vi ska samarbeta mer” är också otillräckligt och missvisande om det saknas berättelser om hur problem ska hanteras institutionellt och resursmässigt.
Ett tydligt exempel är frågan om tiggeri, som egentligen handlar om den fattigdom och utsatthet som råder i unionen. Något som därmed behöver hanteras ekonomiskt och socialt. Det skulle exempelvis kunna göras genom förslag om ett europeiskt basinkomstsystem där varje individ bosatt i unionen skulle kunna få en inkomst varje månad.
Det kommande EP-valet är en chans för både väljarna och partierna att utifrån sina intressen och värderingar göra skillnad för unionen. För väljarna ligger ansvaret att vara mer medvetna och insatta i EU-dimensionen. För partierna gäller det att vara mer sakliga och tydliga i sin kommunikation. Utöver de institutionella frågorna rörande demokrati och rättsstyre behöver partierna kommunicera mer konkret bland annat om förslag rörande flyktingar, fossilbränslen och fattigdom.
Den europeiska demokratin på EU-nivån är fortfarande relativt ung men det finns gott om möjligheter för engagemang och delaktighet i hur unionens framtid ska se ut.
Vladan Lausevic, liberal och skribent på Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Dela det här:
Gilla detta: