Under min livstid, jag föddes 1949, har jordens befolkning ökat från c:a 2,5 miljarder till c:a 7,5 milliarder. Under samma tid har vi lyckats förflytta enorma mängder kol från marken till atmosfären, skövla regnskogar, utrota mängder av arter, förgifta vattendrag och förorena havet med plats. Bland annat.
Utvecklingsoptimisterna pekar på att så många människor har
fått det så mycket bättre. Det är sant. Tyvärr har det senare en tydlig
koppling till det förra.
Vi, min generation, har under många decennier tärt på vårt gemensamma ekologiska kapital till förfång för dem som är unga idag och för kommande generationer.
De som hävdar att vi i Sverige inte har någon större
påverkan på detta globalt sett har naturligtvis rätt. Vi är ett litet land med
få människor och är redan nästan bäst i klassen. Tyvärr räcker det inte på
långa vägar att vara nästan bäst i klassen. Det räcker inte med små justeringar
inom ramen för det vanliga politiska förhandlingsspelet. Vi behöver göra något
mycket mer radikalt för att vi skall lämna över en planet i gott skick och ett
samhälle i balans med naturen till kommande generationer.
Jag tror inte vi kan göra detta enbart genom höjda skatter på vårt skadliga beteende och stimulansåtgärder för vårt goda beteende. Jag tror att det behövs mycket mer. Marknadskrafterna kommer definitivt inte att ordna detta och inte heller kommer goda individuella initiativ att göra mer än marginell skillnad.
Vi behöver nu göra stora ekonomiska investeringar som gör
att vi slutar att tära på vårt ekologiska kapital och i stället börjar bygga
upp det igen. Jag tror att vi måste dra på oss en ökad ekonomisk skuld för att
inte ytterligare öka vår ekologiska.
Kennedy sade:
“Put a man on the moon and bring him back within 10 years”. Låt oss säga att vi skall få Sverige i balans med naturen
inom 10 år.
Vad behöver vi då göra? Det vet jag inte men det kommer behövas väldiga tekniska innovationer och investeringar inom vår energisektor, vår tillverkningsindustri, vår byggnadsindustri, vår infrastruktur, vårt jordbruk och fiske och vår transportsektor, ja hela vårt samhälle med målet att allt skall vara i balans med naturen.
Det kommer att kosta. När järnvägen skulle byggas ut i Sverige i mitten av
1800-talet beräknades kostnaden till 115 miljoner riksdaler. Det var då tre
gånger den svenska statsbudgeten. Mitt förslag är mer blygsamt.
Låt oss satsa 500 miljarder kronor under en 10 års period på att skapa ett
Sverige i balans med naturen, inklusive att vara CO2 neutralt.
Den summan motsvarar ungefär hälften av den nuvarande
statsbudgeten. De pengarna skall läggas till den vanliga budgeten genom att
staten lånar upp dessa pengar, i Sverige.
Vi har idag en statsskuld på c:a 1200 miljarder motsvarande 25 procent av BNP. En sådan upplåning skulle höja statsskulden till c:a 35 procent. En nivå som de flesta andra OECD länder skulle avundas oss. Tyskland ligger över 60 procent, Storbritannien över 80 procent och Frankrike över 90 procent.
Vi har råd. Få länder i världen har bättre förutsättningar
att göra en sådan omställning än Sverige. Dessutom, som en bieffekt av att visa att det går att rädda
klimatet och miljön finns här fantastiska affärsmöjligheter. Det här kräver
dock en helt annan samverkan mellan stat och näringsliv än vad vi har idag. Det
kräver en samverkan av den typ vi hade för 40-60 år sedan när svenska
förvaltningar och industrin samverkade för att utveckla AXE systemet,
mobiltelefonin, det svenska försvars och flygindustrin och hela vårt
elförsörjningssytem.
Detta gjorde svenska företag som Ericsson och Asea till världsledande inom sina områden.Vårt nuvarande regelverk med LOU och EU:s regelverk tillåter förmodligen inte en sådan styrd samverkan mellan stat och näringsliv. Då får vi ändra på dessa regelverk.
Hur vet jag att 500 miljarder kronor räcker för att skapa
ett Sverige i balans med naturen? Det gör jag inte! Kanske är det 1000, 2000
eller 10 000 milliarder. Kanske är det inte möjligt på 10 år. Kanske tar
det 30 år. De 500 miljarder jag förslår är mest ett uttryck för en mycket stor
summa pengar som jag anser att vi har råd med.
Däremot är jag övertygad om att vi måste försöka och vi
måste börja handla nu. Någon måste visa att det går för ett högindustrialiserat
land som Sverige att slå in på en helt ny och nödvändig väg.
När samhällen ställs inför situationer som krig och naturkatastrofer har vi människor oftast en fantastisk förmåga att mobilisera resurser och handlingskraft.
Greta Thunberg har lyckats med något märkligt. Hon har gjort
mig uppmärksamma på något jag redan visste. Genom att vara den hon är och att
säga som det är har en obekväm kunskap som många, bland annat jag, skjutit
undan förvandlats till en påtaglig känsla av att detta faktiskt är på allvar.
Och att vi faktiskt måste göra något, genast.
Och hon ställer oss inför en mycket obehaglig fråga.
Har vi som samhälle och civilisation blivit tillräckligt mogna för att mobilisera resurser och handlingskraft utifrån vetskapen att katastrofen kommer utan att den ännu faktiskt har brutit ut i full kraft? Räcker det att vi är 99% säkra, måste vi vara 99,9% säkra för att handla eller behöver det ha skett för att vi skall kunna säga att inte bara är sannolikt utan nog kanske till och med sant.
___
Lars Marmgren, civilingenjör och konsult inom organisation- och ledarutveckling
Gillade du texten? Stötta gärna oss genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta leverera artiklar utan betalväggar. Skribenterna står själva för åsikterna som framförs.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Under min livstid, jag föddes 1949, har jordens befolkning ökat från c:a 2,5 miljarder till c:a 7,5 milliarder. Under samma tid har vi lyckats förflytta enorma mängder kol från marken till atmosfären, skövla regnskogar, utrota mängder av arter, förgifta vattendrag och förorena havet med plats. Bland annat.
Utvecklingsoptimisterna pekar på att så många människor har fått det så mycket bättre. Det är sant. Tyvärr har det senare en tydlig koppling till det förra.
Vi, min generation, har under många decennier tärt på vårt gemensamma ekologiska kapital till förfång för dem som är unga idag och för kommande generationer.
De som hävdar att vi i Sverige inte har någon större påverkan på detta globalt sett har naturligtvis rätt. Vi är ett litet land med få människor och är redan nästan bäst i klassen. Tyvärr räcker det inte på långa vägar att vara nästan bäst i klassen. Det räcker inte med små justeringar inom ramen för det vanliga politiska förhandlingsspelet. Vi behöver göra något mycket mer radikalt för att vi skall lämna över en planet i gott skick och ett samhälle i balans med naturen till kommande generationer.
Jag tror inte vi kan göra detta enbart genom höjda skatter på vårt skadliga beteende och stimulansåtgärder för vårt goda beteende. Jag tror att det behövs mycket mer. Marknadskrafterna kommer definitivt inte att ordna detta och inte heller kommer goda individuella initiativ att göra mer än marginell skillnad.
Vi behöver nu göra stora ekonomiska investeringar som gör att vi slutar att tära på vårt ekologiska kapital och i stället börjar bygga upp det igen. Jag tror att vi måste dra på oss en ökad ekonomisk skuld för att inte ytterligare öka vår ekologiska.
Kennedy sade: “Put a man on the moon and bring him back within 10 years”. Låt oss säga att vi skall få Sverige i balans med naturen inom 10 år.
Vad behöver vi då göra? Det vet jag inte men det kommer behövas väldiga tekniska innovationer och investeringar inom vår energisektor, vår tillverkningsindustri, vår byggnadsindustri, vår infrastruktur, vårt jordbruk och fiske och vår transportsektor, ja hela vårt samhälle med målet att allt skall vara i balans med naturen.
Det kommer att kosta. När järnvägen skulle byggas ut i Sverige i mitten av 1800-talet beräknades kostnaden till 115 miljoner riksdaler. Det var då tre gånger den svenska statsbudgeten. Mitt förslag är mer blygsamt.
Låt oss satsa 500 miljarder kronor under en 10 års period på att skapa ett Sverige i balans med naturen, inklusive att vara CO2 neutralt.
Den summan motsvarar ungefär hälften av den nuvarande statsbudgeten. De pengarna skall läggas till den vanliga budgeten genom att staten lånar upp dessa pengar, i Sverige.
Vi har idag en statsskuld på c:a 1200 miljarder motsvarande 25 procent av BNP. En sådan upplåning skulle höja statsskulden till c:a 35 procent. En nivå som de flesta andra OECD länder skulle avundas oss. Tyskland ligger över 60 procent, Storbritannien över 80 procent och Frankrike över 90 procent.
Vi har råd. Få länder i världen har bättre förutsättningar att göra en sådan omställning än Sverige. Dessutom, som en bieffekt av att visa att det går att rädda klimatet och miljön finns här fantastiska affärsmöjligheter. Det här kräver dock en helt annan samverkan mellan stat och näringsliv än vad vi har idag. Det kräver en samverkan av den typ vi hade för 40-60 år sedan när svenska förvaltningar och industrin samverkade för att utveckla AXE systemet, mobiltelefonin, det svenska försvars och flygindustrin och hela vårt elförsörjningssytem.
Detta gjorde svenska företag som Ericsson och Asea till världsledande inom sina områden.Vårt nuvarande regelverk med LOU och EU:s regelverk tillåter förmodligen inte en sådan styrd samverkan mellan stat och näringsliv. Då får vi ändra på dessa regelverk.
Hur vet jag att 500 miljarder kronor räcker för att skapa ett Sverige i balans med naturen? Det gör jag inte! Kanske är det 1000, 2000 eller 10 000 milliarder. Kanske är det inte möjligt på 10 år. Kanske tar det 30 år. De 500 miljarder jag förslår är mest ett uttryck för en mycket stor summa pengar som jag anser att vi har råd med.
Däremot är jag övertygad om att vi måste försöka och vi måste börja handla nu. Någon måste visa att det går för ett högindustrialiserat land som Sverige att slå in på en helt ny och nödvändig väg.
När samhällen ställs inför situationer som krig och naturkatastrofer har vi människor oftast en fantastisk förmåga att mobilisera resurser och handlingskraft.
Greta Thunberg har lyckats med något märkligt. Hon har gjort mig uppmärksamma på något jag redan visste. Genom att vara den hon är och att säga som det är har en obekväm kunskap som många, bland annat jag, skjutit undan förvandlats till en påtaglig känsla av att detta faktiskt är på allvar. Och att vi faktiskt måste göra något, genast.
Och hon ställer oss inför en mycket obehaglig fråga.
Har vi som samhälle och civilisation blivit tillräckligt mogna för att mobilisera resurser och handlingskraft utifrån vetskapen att katastrofen kommer utan att den ännu faktiskt har brutit ut i full kraft? Räcker det att vi är 99% säkra, måste vi vara 99,9% säkra för att handla eller behöver det ha skett för att vi skall kunna säga att inte bara är sannolikt utan nog kanske till och med sant.
___
Lars Marmgren, civilingenjör och konsult inom organisation- och ledarutveckling
Gillade du texten? Stötta gärna oss genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta leverera artiklar utan betalväggar. Skribenterna står själva för åsikterna som framförs.
Dela det här:
Gilla detta: