På gymnasiet fick jag upp ögonen för problematiken med växthusgasutsläpp. Efter det har mycket i mitt liv kretsat kring att hitta lösningar på hur vi undviker en klimatkatastrof, speciellt på senare år. För två år sen sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb som konsult inom elkraft. Även om elkraft och järnvägsinfrastruktur, som jag tidigare jobbat med, ger förutsättningar för att belasta planeten minimalt, kände jag att jag inte bidrog till någon systemförändring. Det gick för sakta. Idag satsas mycket på ny teknik, återvinning och processeffektivisering, men trots det ökar världens totala belastning på planeten. Jag ville veta om det fanns effektivare sätt att minska växthusgasutsläppen på.
Ett år tog det innan jag hittade min nuvarande tjänst. Under denna tid hann jag få upp ögonen för cirkulär ekonomi. I min törst efter att ta reda på om cirkulär ekonomi kunde vara svaret på hur vi minskar miljöproblemen samtidigt som ekonomin rullar började jag i november förra året doktorera i ämnet på Högskolan i Gävle. Nu jobbar jag med att ta reda på när olika initiativ inom cirkulär ekonomi faktiskt bidrar till minskad negativ miljöpåverkan. Detta för att undvika ”circular-washing”, greenwashing med fokus på cirkulär ekonomi. Mina artiklar planeras handla om hur design, affärsmodeller, upphandling och industriell symbios kan användas för att göra vårt samhälle mer cirkulärt. Spännande, tänker du kanske. Jajjemen, säger jag.
En viktig insikt jag fått under detta år är att cirkulär ekonomi är kalas om man har som mål att göra sig mindre beroende av nya material och minska mängden avfall. Detta är en absolut nödvändighet för att det ska finnas en suck att nå mål som Parisavtalet och Agenda 2030. I dessa två mål, som nästan hela världens länder har skrivit på, finns många högt uppsatta delmål som inte går ihop med det ekonomiska system vi har idag. Idag växer ekonomin hela tiden, vilket kanske låter bra, men detta är starkt kopplat till ökat resursuttag i form av material och energi, vilket i sin tur är den stora anledningen till att vi drabbats av ett gäng världsomfattande miljöproblem.
Nationers, företags och organisationers framgång mäts idag med BNP, bruttonationalprodukt, vilket är summan av all konsumtion av varor och tjänster (och lite annat). En ökning av BNP, eller ökning av den ekonomiska tillväxten, innebär allt som oftast ett ökat resursuttag och därmed någon form av miljöbelastning. BNP som mått på hur bra världens ekonomi går borde ifrågasättas mer än vad det gör. Bara faktumet att ”när ekonomin går bra, mår naturen dåligt” borde vara ett tillräckligt argument. Men just nu är vi fast i det gamla systemet och då krävs att tillväxten frigörs ifrån användning av nyutvunna resurser. På global skala finns två stora anledningar till att de totala växthusgasutsläppen i världen inte minskar; ökad välfärd och ökad befolkning. I takt med att människor har råd att konsumera mer och fler människor behöver förse sig med förnödenheter ökar den negativa miljöpåverkan. Men varför räcker det då inte med att utveckla ny teknik som minskar miljöpåverkan? Varför krävs en systemförändring?
Ny teknik, vi kan ta bilar som exempel, har potential att minska klimatpåverkan om den används rätt. Men det som ofta händer med innovation är att människor får en känsla av att det de gör är ”grönt” och att de kan använda sin pryl betydligt mer än innan. Nya bilar kräver betydligt mindre bensin för att ta sig en viss sträcka än äldre, men istället för att nöja sig med det köper folk större bilar eller åker längre sträcka. Detta kallas reboundeffekt, ett fenomen som innebär att potentiella miljövinster reduceras pga beteende- eller systemmässiga effekter. Det här är ett exempel på att ny teknik inte på egen hand kan lösa världens miljöproblem även om det kan minska tex. växthusgasutsläpp per funktion.
Bild 1: Visualisering av hur ekonomisk tillväxt med olika grad kan frikopplas från resursuttag
Den minskade miljöpåverkan som ny teknik trots allt lyckats bidra med det senaste seklet räcker till en så kallad relativ frikoppling (eng. relative decoupling), se bild 1. Det innebär att total klimatpåverkan inte längre ökar lika snabbt som tillväxten. Men det här räcker inte för att hålla oss inom de planetära gränserna. För att lyckas med det krävs en kraftig minskning av växthusgasutsläpp och övrig negativ miljöpåverkan. Om ekonomin skulle fortsätta växa samtidigt som vi lyckas minska den negativa miljöpåverkan kallas detta för absolut frikoppling. För att hålla oss inom de planetära gränserna krävs att frikopplingen är tillräckligt snabb. Cirkulär ekonomi har en hel palett av åtgärder som hjälper till med denna frikoppling, till exempel genom att övergå från produktbaserad till tjänstebaserad tillväxt.
Det finns såklart många utmaningar med att göra ekonomin cirkulär. Olika aktörer har olika ansvar. Till att börja med måste människor känna till konceptet och lära sig att återvinning inte kan likställas med hållbar konsumtion. Individen måste vara beredd på att ändra sina beteendemönster. Företagen måste sen ge konsumenter möjlighet att göra hållbara val genom att övergå till cirkulära affärsmodeller och cirkulär design. Politiker behöver genom styrmedel och lagar göra det lönsamt och möjligt för företagare att gå över till cirkulära affärsmodeller, medan offentlig sektor kan hjälpa till att sätta tryck på företagen att bli cirkulära i upphandlingsprocesser.
För ett halvår sedan fick jag en son. Jag vet att framtiden inte ser ljus ut för hans generation, men ännu är det inte för sent att göra vad vi kan för att den ska bli godtagbar. Även om jag många dagar känner sorg över vart världen är på väg har jag hittat balans i vardagen. På fritiden (och på jobbet) gör jag allt för att minska min miljöpåverkan, och i jobbet söker jag svar på hur systemet kan förändras till det bättre. Jag har brutit mina gamla mönster och insett att teknisk innovation på egen hand inte kommer att lösa klimatkrisen. Genom att utbilda och argumentera för varför det gamla systemet inte fungerar och att vi kan öka chanserna att lyckas med ett nytt system försöker jag inspirera fler att göra detsamma…
Grön Opinion 
På gymnasiet fick jag upp ögonen för problematiken med växthusgasutsläpp. Efter det har mycket i mitt liv kretsat kring att hitta lösningar på hur vi undviker en klimatkatastrof, speciellt på senare år. För två år sen sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb som konsult inom elkraft. Även om elkraft och järnvägsinfrastruktur, som jag tidigare jobbat med, ger förutsättningar för att belasta planeten minimalt, kände jag att jag inte bidrog till någon systemförändring. Det gick för sakta. Idag satsas mycket på ny teknik, återvinning och processeffektivisering, men trots det ökar världens totala belastning på planeten. Jag ville veta om det fanns effektivare sätt att minska växthusgasutsläppen på.
Ett år tog det innan jag hittade min nuvarande tjänst. Under denna tid hann jag få upp ögonen för cirkulär ekonomi. I min törst efter att ta reda på om cirkulär ekonomi kunde vara svaret på hur vi minskar miljöproblemen samtidigt som ekonomin rullar började jag i november förra året doktorera i ämnet på Högskolan i Gävle. Nu jobbar jag med att ta reda på när olika initiativ inom cirkulär ekonomi faktiskt bidrar till minskad negativ miljöpåverkan. Detta för att undvika ”circular-washing”, greenwashing med fokus på cirkulär ekonomi. Mina artiklar planeras handla om hur design, affärsmodeller, upphandling och industriell symbios kan användas för att göra vårt samhälle mer cirkulärt. Spännande, tänker du kanske. Jajjemen, säger jag.
En viktig insikt jag fått under detta år är att cirkulär ekonomi är kalas om man har som mål att göra sig mindre beroende av nya material och minska mängden avfall. Detta är en absolut nödvändighet för att det ska finnas en suck att nå mål som Parisavtalet och Agenda 2030. I dessa två mål, som nästan hela världens länder har skrivit på, finns många högt uppsatta delmål som inte går ihop med det ekonomiska system vi har idag. Idag växer ekonomin hela tiden, vilket kanske låter bra, men detta är starkt kopplat till ökat resursuttag i form av material och energi, vilket i sin tur är den stora anledningen till att vi drabbats av ett gäng världsomfattande miljöproblem.
Nationers, företags och organisationers framgång mäts idag med BNP, bruttonationalprodukt, vilket är summan av all konsumtion av varor och tjänster (och lite annat). En ökning av BNP, eller ökning av den ekonomiska tillväxten, innebär allt som oftast ett ökat resursuttag och därmed någon form av miljöbelastning. BNP som mått på hur bra världens ekonomi går borde ifrågasättas mer än vad det gör. Bara faktumet att ”när ekonomin går bra, mår naturen dåligt” borde vara ett tillräckligt argument. Men just nu är vi fast i det gamla systemet och då krävs att tillväxten frigörs ifrån användning av nyutvunna resurser. På global skala finns två stora anledningar till att de totala växthusgasutsläppen i världen inte minskar; ökad välfärd och ökad befolkning. I takt med att människor har råd att konsumera mer och fler människor behöver förse sig med förnödenheter ökar den negativa miljöpåverkan. Men varför räcker det då inte med att utveckla ny teknik som minskar miljöpåverkan? Varför krävs en systemförändring?
Ny teknik, vi kan ta bilar som exempel, har potential att minska klimatpåverkan om den används rätt. Men det som ofta händer med innovation är att människor får en känsla av att det de gör är ”grönt” och att de kan använda sin pryl betydligt mer än innan. Nya bilar kräver betydligt mindre bensin för att ta sig en viss sträcka än äldre, men istället för att nöja sig med det köper folk större bilar eller åker längre sträcka. Detta kallas reboundeffekt, ett fenomen som innebär att potentiella miljövinster reduceras pga beteende- eller systemmässiga effekter. Det här är ett exempel på att ny teknik inte på egen hand kan lösa världens miljöproblem även om det kan minska tex. växthusgasutsläpp per funktion.
Bild 1: Visualisering av hur ekonomisk tillväxt med olika grad kan frikopplas från resursuttag
Den minskade miljöpåverkan som ny teknik trots allt lyckats bidra med det senaste seklet räcker till en så kallad relativ frikoppling (eng. relative decoupling), se bild 1. Det innebär att total klimatpåverkan inte längre ökar lika snabbt som tillväxten. Men det här räcker inte för att hålla oss inom de planetära gränserna. För att lyckas med det krävs en kraftig minskning av växthusgasutsläpp och övrig negativ miljöpåverkan. Om ekonomin skulle fortsätta växa samtidigt som vi lyckas minska den negativa miljöpåverkan kallas detta för absolut frikoppling. För att hålla oss inom de planetära gränserna krävs att frikopplingen är tillräckligt snabb. Cirkulär ekonomi har en hel palett av åtgärder som hjälper till med denna frikoppling, till exempel genom att övergå från produktbaserad till tjänstebaserad tillväxt.
Det finns såklart många utmaningar med att göra ekonomin cirkulär. Olika aktörer har olika ansvar. Till att börja med måste människor känna till konceptet och lära sig att återvinning inte kan likställas med hållbar konsumtion. Individen måste vara beredd på att ändra sina beteendemönster. Företagen måste sen ge konsumenter möjlighet att göra hållbara val genom att övergå till cirkulära affärsmodeller och cirkulär design. Politiker behöver genom styrmedel och lagar göra det lönsamt och möjligt för företagare att gå över till cirkulära affärsmodeller, medan offentlig sektor kan hjälpa till att sätta tryck på företagen att bli cirkulära i upphandlingsprocesser.
För ett halvår sedan fick jag en son. Jag vet att framtiden inte ser ljus ut för hans generation, men ännu är det inte för sent att göra vad vi kan för att den ska bli godtagbar. Även om jag många dagar känner sorg över vart världen är på väg har jag hittat balans i vardagen. På fritiden (och på jobbet) gör jag allt för att minska min miljöpåverkan, och i jobbet söker jag svar på hur systemet kan förändras till det bättre. Jag har brutit mina gamla mönster och insett att teknisk innovation på egen hand inte kommer att lösa klimatkrisen. Genom att utbilda och argumentera för varför det gamla systemet inte fungerar och att vi kan öka chanserna att lyckas med ett nytt system försöker jag inspirera fler att göra detsamma…
Inlägget är tidigare publicerat på cradlenet.se.
____
Johan Brändström, doktorand i cirkulär ekonomi, högskolan i Gävle.
Dela det här:
Gilla detta: