Rebecka Le Moine (MP): Paradigmskiftet närmar sig, dags för visioner

Vi har sett signalerna. Alarmsignalerna från att planetens system håller på att krackelera. Det värsta är att inte är något nytt. Kraschande klimat och ekosystem är precis det som forskare har förutspått i åratal. Det enda som möjligen förvånar, är att det verkar gå ännu snabbare än väntat. Och att vi inte agerar.

Modellen ”utbud och efterfrågan” har låtit oss tro på en perfekt modell där perfekta balanser uppnås. Men i verkligheten betyder det att planeten är utbudet, och vår konsumtion är efterfrågan. Sedan 1960 talet har vår efterfrågan varit större än utbudet. Det betyder att vi har satt högre press på jordens system än det har kunnat leverera. År efter år, i decennier, har vi utarmat planeten, samtidigt som våra behov har ökat. Det är det som förklaras med att earth overshoot day inträffar allt tidigare för varje år, och det sorgliga faktum att vi lever som om vi hade haft 4 planeter. Nu måste all mänsklig kraft, energi och kreativitet läggas på att vända utvecklingen. Men istället är vi fast, fast i gamla normer, rutiner och strukturer. Nu krävs en större systemförändring för att klara miljökriserna.

Vi har inga ursäkter

Vad ska människan ha som förklaringsmodell, som svar på varför hon inte agerade? ”Hon hade inte tid” är lika fånigt som troligt. Vår besatthet av en modell där människor jobbar 40 timmar i veckan, oavsett vad jobbet innebär, om det är planetförstörande eller planetfrämjande, är en av våra största strukturfel. En annan ursäkt skulle kunna låta ”Det var för dyrt”. Att det idag är en affärsmodell att förstöra ekosystem, samtidigt som det anses vara en ekonomisk uppoffring att skydda natur, låser fast oss i ett system där ekonomi och ekologi inte är sammanflätade, vilket är en förutsättning. Ekonomi är hushållning av resurser, alltså naturresurser, vilket betyder att en hållbar ekonomi bara kan ske inom naturens ramar.

Näringsverksamhet måste ske inom planetens gränser

Pengar och tid är alltså två huvudingredienser, för att vi ska kunna lägga vår mänskliga kapacitet på att se till att vi verkar inom de planetära gränserna. Vi måste ifrågasätta den dysfunktionella ekonomin i grunden: är det verkligen önskvärt att öka produktionen och konsumtionen 11-falt till nästa sekel, och dessutom fördela allt mer orättvist? Basinkomst och kortare arbetstid skulle ge oss en grundtrygghet och mer tid för livet, istället för en upptrissad konsumtion till vilket pris som helst. All näringsverksamhet måste ske inom planetens gränser, samtliga bolagsordningar borde skrivas om så att det framgår att deras verksamhet sker inom miljömålen. Det måste bli dyrt att exploatera mark och lönsamt att använda den för att stärka ekosystemen, ett bonus-malus system på markanvändning borde införas. För att stärka ekosystemen räcker det inte med att skydda kvarvarande plättar av natur eller spärra in utrotningshotade djur på djurparker, utan vi måste satsa på rewilding och restaurering om vi ska ha en chans att klara det här.

Trots att läget är mycket, mycket dåligt, är det inte kört. Vad vi gör nu, spelar roll. Och vi måste agera på alla nivåer. Som individer måste vi göra allt vi kan i vår vardag, men inte glömma att de med mycket makt också har större ansvar. Som individ kan vi använda vår konsumentmakt för att gynna eller missgynna marknaden, som lagstiftare kan du rama in hela marknaden så att den ryms inom planetens gränser. Motståndet kommer vara enormt, men vi måste blicka framåt och våga ta tuffa beslut. Nu är det viktigare en någonsin att makthavare lyfter blicken och vågar måla upp visionerna för en bättre framtid.

____

Rebecka Le Moine, riksdagsledamot MP.
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com eller diskutera i kommentarsfältet.