Vem får egentligen representera vilka? Att inkludera ”en av varje” kan ses som ett sätt att skapa representation från minoriteter eller marginaliserade grupper. Men vem kan egentligen säga representera en hel grupp?
Jag minns fortfarande ekandet från buropen i den lilla och kvadratiskt formade lokalen i en förort någonstans söder om Stockholm. Det är höst, i mitten av det som numera har blivit ”det förra decenniet”. Jag har precis sänts ut för att för första gången representera mitt parti i en funktionshinderpolitisk debatt. Denna kväll hos en förening. Publiken består till största del av personer som själva har en synlig funktionsnedsättning och redan i början av debatten märker jag att de inte tycker om det jag säger. Buropen börjar när jag berättar om att man numera kan betala sin parkering i en app i mobilen. Det gillar inte publiken. ”Vi rörelsehindrade förstår inte såna där digitala verktyg”, säger en av dem till mig om smartphones, i pausen några minuter senare.
Det här exemplet fick mig att börja fundera på en vår samtids allt mer viktiga frågor, nämligen: Vad är representation? För personerna i publiken på den funktionshinderspolitiska debatten är inte unika. Många gånger har jag hört olika organisationer från funktionshinderrörelsen, som inför oss politiker försöker utmåla digitaliseringen som ett närmast funkofobiskt hot. Problemet är bara att påståendet inte speglar verkligheten rättvist. Det finns nämligen mängder av personer med funktionsnedsättning runt om i världen, som är fullkomligt beroende av digitala verktyg i sin vardag för att den ska fungera. Den numera avlidne världsberömda fysikern Stephen Hawking beskriver i sin självbiografi ”My Brief History” hur det var helt avgörande för att han skulle kunna bedriva sin forskning vidare, att han fick tillgång till en dator som han kunde styra med små kindrörelser. Själv hade jag aldrig någonsin kunnat studera på universitet eller vara lokalpolitiker utan datorer, smartphones och annan digital teknik som kompenserar för min rörelsenedsättning. Jag vågar nog påstå att personer med funktionsnedsättning förmodligen är en av de grupper som vunnit mest på den digitala omställningen. Ändå försöker flera av rörelsens företrädare att hävda motsatsen. Ett påstående som knappast representerar majoriteten av alla individer som har en funktionsnedsättning och som bara riskerar att spä på förutfattade meningar.
Ingen checklista
Detta blottar en struktur som jag tycker mig se i det svenska samhället rätt så ofta: Vår lite naiva syn på representation. Ibland känns det som om var och en sitter med en lista innehållandes alla diskrimineringsgrunder och försöker checka av varenda liten kategori för att skapa en sån bra gruppsammansättning som möjligt. Definitionen av mångfald tycks vara att man ska ”ha en av varje”. Representationen ska vara symbolisk och så länge man har en funktionshindrad, en med utländsk bakgrund, en homosexuell, en transperson, en muslim, en jude och minst hälften icke-män med mera, så är allt frid och fröjd. Men är det verkligen så mångfald och representation ska fungera?
I en nyligen publicerad intervju på Fotbollskanalen sätter AIK-fotbollsspelaren Bilal Hussein fingret på ytterligare en problematik med att se mångfald på det sättet. Svensk goda möjligheter man gett personer med utländsk bakgrund att lyckas. Svenska landslaget, framför allt i de yngre leden, har spelarmässigt haft en bra numerär representation av personer med utländsk bakgrund. Men Bilal Hussein, som själv har rötter i Somalia, är en av få somalier som nått framgång med sin fotboll. Detta trots att somalier är en av de största invandrargrupperna i Sverige. Den goda representationen i svensk fotboll har med andra ord inte gällt personer med utländsk bakgrund, utan enbart delar av den gruppen.
Duger vilken representant som helst?
Både exemplet med representanterna från funktionshinderrörelsen och mångfalden inom svensk fotboll, gör att vi borde ställa oss frågan om vi verkligen ser representationsskap på rätt sätt i Sverige idag? Kanske borde vi inte stirra oss blinda på ”vem som är vad”, utan se representationen som något bredare och mer komplext istället. I sin text ”Preferable Descriptive Representatives: Will Just Any Woman, Black, or Latino Do?” från 2002 skriver statsvetarprofessorn Suzanne Dovi att representation inte ska ses som något som sitter i vilka egenskaper en representant besitter utan snarare som en ömsesidig process där en representant, oavsett vem den personen är, på ett nyanserat och balanserat sätt framför olika perspektiv från gruppen man företräder. Särskilt menar Dovi att representanten bör lyfta perspektiv från olika marginaliserade undergrupper.
Missförstå mig rätt. Självklart kan det finnas ett värde i symbolisk representation. Men om vi sätter alldeles för mycket tilltro till det symboliska, finns risken att vi inte når den jämlikhet som mångfalden ska syfta till. Då kan det bli så att vi snarare ser klyftor inom en underrepresenterad grupp, där vissa känner sig utelämnade i mångfaldens anda. Samtidigt kan vi inte heller med symbolisk representation finna verktygen för att hantera situationer där de symboliska representanterna uppenbart är onyanserade och förespråkar sånt som bara bidrar till felaktiga uppfattningar om gruppen de ska representera. En symbolisk representation värderar ju inte ens faktiska prestation och resultat eftersom själva symbolen är det ändamålsenliga. En bredare syn på god representation skulle därför göra att kampen för jämlikhet skulle bli mindre tendentiös, oavsett om det rör sig om fotbollsspelare, funktionshindersrörelsen eller samhället som helhet. Den funktionshinderpolitiska debatten i den sömniga Stockholmsförorten för några år sedan gav mig insikten att det som många tror är representation, inte alltid är det. Och om vi, inom ramen för jämlikhetskampen, i själva verket bidrar till att skapa ännu fler klyftor mellan människor, då börjar vi få ett riktigt farligt samhälle.
____
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och student i statsvetenskap.
Foto: Tomas Melin
Vill du bidra med en egen text till Grön opinion? Mejla info (a) gronopinion.com. Du kan också stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Vem får egentligen representera vilka? Att inkludera ”en av varje” kan ses som ett sätt att skapa representation från minoriteter eller marginaliserade grupper. Men vem kan egentligen säga representera en hel grupp?
Jag minns fortfarande ekandet från buropen i den lilla och kvadratiskt formade lokalen i en förort någonstans söder om Stockholm. Det är höst, i mitten av det som numera har blivit ”det förra decenniet”. Jag har precis sänts ut för att för första gången representera mitt parti i en funktionshinderpolitisk debatt. Denna kväll hos en förening. Publiken består till största del av personer som själva har en synlig funktionsnedsättning och redan i början av debatten märker jag att de inte tycker om det jag säger. Buropen börjar när jag berättar om att man numera kan betala sin parkering i en app i mobilen. Det gillar inte publiken. ”Vi rörelsehindrade förstår inte såna där digitala verktyg”, säger en av dem till mig om smartphones, i pausen några minuter senare.
Det här exemplet fick mig att börja fundera på en vår samtids allt mer viktiga frågor, nämligen: Vad är representation? För personerna i publiken på den funktionshinderspolitiska debatten är inte unika. Många gånger har jag hört olika organisationer från funktionshinderrörelsen, som inför oss politiker försöker utmåla digitaliseringen som ett närmast funkofobiskt hot. Problemet är bara att påståendet inte speglar verkligheten rättvist. Det finns nämligen mängder av personer med funktionsnedsättning runt om i världen, som är fullkomligt beroende av digitala verktyg i sin vardag för att den ska fungera. Den numera avlidne världsberömda fysikern Stephen Hawking beskriver i sin självbiografi ”My Brief History” hur det var helt avgörande för att han skulle kunna bedriva sin forskning vidare, att han fick tillgång till en dator som han kunde styra med små kindrörelser. Själv hade jag aldrig någonsin kunnat studera på universitet eller vara lokalpolitiker utan datorer, smartphones och annan digital teknik som kompenserar för min rörelsenedsättning. Jag vågar nog påstå att personer med funktionsnedsättning förmodligen är en av de grupper som vunnit mest på den digitala omställningen. Ändå försöker flera av rörelsens företrädare att hävda motsatsen. Ett påstående som knappast representerar majoriteten av alla individer som har en funktionsnedsättning och som bara riskerar att spä på förutfattade meningar.
Ingen checklista
Detta blottar en struktur som jag tycker mig se i det svenska samhället rätt så ofta: Vår lite naiva syn på representation. Ibland känns det som om var och en sitter med en lista innehållandes alla diskrimineringsgrunder och försöker checka av varenda liten kategori för att skapa en sån bra gruppsammansättning som möjligt. Definitionen av mångfald tycks vara att man ska ”ha en av varje”. Representationen ska vara symbolisk och så länge man har en funktionshindrad, en med utländsk bakgrund, en homosexuell, en transperson, en muslim, en jude och minst hälften icke-män med mera, så är allt frid och fröjd. Men är det verkligen så mångfald och representation ska fungera?
I en nyligen publicerad intervju på Fotbollskanalen sätter AIK-fotbollsspelaren Bilal Hussein fingret på ytterligare en problematik med att se mångfald på det sättet. Svensk goda möjligheter man gett personer med utländsk bakgrund att lyckas. Svenska landslaget, framför allt i de yngre leden, har spelarmässigt haft en bra numerär representation av personer med utländsk bakgrund. Men Bilal Hussein, som själv har rötter i Somalia, är en av få somalier som nått framgång med sin fotboll. Detta trots att somalier är en av de största invandrargrupperna i Sverige. Den goda representationen i svensk fotboll har med andra ord inte gällt personer med utländsk bakgrund, utan enbart delar av den gruppen.
Duger vilken representant som helst?
Både exemplet med representanterna från funktionshinderrörelsen och mångfalden inom svensk fotboll, gör att vi borde ställa oss frågan om vi verkligen ser representationsskap på rätt sätt i Sverige idag? Kanske borde vi inte stirra oss blinda på ”vem som är vad”, utan se representationen som något bredare och mer komplext istället. I sin text ”Preferable Descriptive Representatives: Will Just Any Woman, Black, or Latino Do?” från 2002 skriver statsvetarprofessorn Suzanne Dovi att representation inte ska ses som något som sitter i vilka egenskaper en representant besitter utan snarare som en ömsesidig process där en representant, oavsett vem den personen är, på ett nyanserat och balanserat sätt framför olika perspektiv från gruppen man företräder. Särskilt menar Dovi att representanten bör lyfta perspektiv från olika marginaliserade undergrupper.
Missförstå mig rätt. Självklart kan det finnas ett värde i symbolisk representation. Men om vi sätter alldeles för mycket tilltro till det symboliska, finns risken att vi inte når den jämlikhet som mångfalden ska syfta till. Då kan det bli så att vi snarare ser klyftor inom en underrepresenterad grupp, där vissa känner sig utelämnade i mångfaldens anda. Samtidigt kan vi inte heller med symbolisk representation finna verktygen för att hantera situationer där de symboliska representanterna uppenbart är onyanserade och förespråkar sånt som bara bidrar till felaktiga uppfattningar om gruppen de ska representera. En symbolisk representation värderar ju inte ens faktiska prestation och resultat eftersom själva symbolen är det ändamålsenliga. En bredare syn på god representation skulle därför göra att kampen för jämlikhet skulle bli mindre tendentiös, oavsett om det rör sig om fotbollsspelare, funktionshindersrörelsen eller samhället som helhet. Den funktionshinderpolitiska debatten i den sömniga Stockholmsförorten för några år sedan gav mig insikten att det som många tror är representation, inte alltid är det. Och om vi, inom ramen för jämlikhetskampen, i själva verket bidrar till att skapa ännu fler klyftor mellan människor, då börjar vi få ett riktigt farligt samhälle.
____
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och student i statsvetenskap.
Foto: Tomas Melin
Vill du bidra med en egen text till Grön opinion? Mejla info (a) gronopinion.com. Du kan också stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Dela det här:
Gilla detta: