Erik Pihl: Under coronakrisen har utsläppen fallit 17% – vad kan vi gröna lära oss av det?

Idag släpptes den första vetenskapligt granskade studien av hur koldioxidutsläppen minskat av de restriktioner som införts under COVID-19-pandemin. Globalt bedömt utsläppen ha minskat som mest med 17% tidigt i april. I Sverige beräknas de dagliga utsläppen ha gått ner med som mest 40 000 ton per dag, motsvarande ungefär 28% minskning.


Det finns ett argument nu som säger ”vi stänger ner hela vårt samhälle och utsläppen går bara ner 5.5%”. Det används ibland som argument för att restriktioner och beteendeförändringar är ett dåligt verktyg för att lösa klimatkrisen. Det argumentet blir svagare när vi börjar granska siffrorna noggrannare. Till att börja med är utsläppsminskningar på 4-8% under ett år, som bedöms av olika källor, den största minskning som åstadkommits sedan åtminstone 1900-talets början. Men, framför allt, så pekar den nya studien på att minskningarna varit mycket större när restriktionerna varit som striktast. Utsläppen hade minskat med mer än en fjärdedel om alla länder haft sina kraftigaste restriktioner samtidigt – det hade varit som att ta bort alla Kinas utsläpp över en natt.

Minskningarna i utsläpp är dessutom ännu större om vi tittar på de sektorer som varit mest utsatta för nedsläckning, alltså i synnerhet transporter. Globalt minskade utsläppen från vägtransporter i början av april med 36% och de från flyg med 60%. Vägtransporter stod ensamt för 43% av den utsläppsminskning som uppskattats. I Sverige minskade utsläppen från vägtransporter med 60% och från flyget över 70% (vårt internationella flygande räknas med). Sveriges minskningar är i storlek med de länder som haft kraftigare restriktioner, främst för att det mest drabbar transportsektorn och den står i Sverige för större andel av utsläppen.

Minskning av globala CO2-utsläpp från fossila källor.

Minskningarna i transportsektorn synd inte minst i den fallande efterfrågan på olja. COVID-19-pandemin har blivit en riktig mardröm för oljeindustrin och i synnerhet den smutsiga utvinningen från gas- och oljeskiffer. Oljepriserna har gått ner kraftigt och till och med varit negativa. I ”normala fall” hade det lett till ökande efterfrågan, men i detta fall är användningen begränsad av de politiska restriktionerna. Det här ger en fingervisning om hur vi kan få bort oljan: politiska åtgärder och skatter för att tvinga ner efterfrågan ger låga oljepriser och straffar särskilt ut smutsig och energikrävande utvinning. Det skadar även de mäktiga ekonomiska intressen som kämpar mot omställning. Samtidigt behövs fortsatta åtgärder för att stödja fortsatt ökning av förnybar energi – som blir allt billigare.

Människor beredda att göra uppoffringar

En annan viktig lärdom från pandemin har varit kring acceptans för politiska åtgärder och vad som är möjligt att göra när vi verkligen ser något som en kris. Uppenbarligen är vi beredda till större uppoffringar än vad vi kanske trott när det verkligen dyker upp ett riktigt hot. Samtidigt finns det även i tider av pandemi ett behov av att få acceptans för åtgärderna och ett motstånd mot kraftiga åtgärder (liksom de som vill ha strängare). Individualistiska länder där människor är vana att få göra som de vill, som Sverige och USA, har inte kunnat göra lika kraftiga åtgärder som asiatiska länder som Kina och Sydkorea. Det säger något om behovet att gå från individfokus till vad som är bäst för kollektivet men också något om konflikten med demokratiska värderingar. Lärdomen för gröna är dels att fortsätta arbetet för att få klimatet att framstå som den kris den är – där tror jag speciellt att fokus behöver vara på hur det kommer drabba människor – och att tänka mycket på hur åtgärder får hög acceptans. Om vi tittar på forskningen kan vi t ex se att acceptansen ökar om tilliten till staten är hög och åtgärder anses rättvisa och effektiva.

Farligt fokus på kostnadseffektivitet

Något som pandemin verkligen visat är hur farligt fokuset på ”kostnadseffektivitet” kan vara. Det är denna ideologiska inställning, grundad på marknadslogik, som gjort att vi systematiskt tagit bort reservlager, bantat det offentliga och minskat vår självförsörjning. Just kostnadseffektivitet har också ofta varit ett argument mot kraftiga politiska åtgärder för klimatet. Efter krisen kan det förhoppningsvis finnas mer utrymme att tala om resiliens – motståndskraft – också. Det finns ett behov av ett starkt civilsamhälle, bra institutioner, fungerande och biodiversa ekosystem, och kraftiga satsningar på omställning även om de i stunden verkar mindre kostnadseffektiva om vi ska klara framtida miljö- och klimatkriser.

Värt att komma ihåg är att det fortfarande är tidigt och vi vet inte i detalj hur utsläppen förändrats hittills, än mindre hur det kommer se ut resten av året. Fler vetenskapliga studier kommer följa, bland annat ligger en annan, liknande artikel i pre-publikationsportalen arXiv och den visar något modestare utsläppsminskningar (-542 MtCO2 för januari till mars, medan den tidigare nämnda ger -1048 MtCO2 för januari till april). Det olika utfallet beror bland annat på olika metodik för att beräkna referensutsläpp utan restriktioner vid motsvarande tid på året.

Att vi ser kraftiga minskningar i utsläpp verkar dock alla vara överens om. Förhoppningsvis kan lärdomarna från detta vara, som Arundhati Roy skriver, ”en portal till en annan värld”.


Erik Pihl, klimatanalytiker

Future Earth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s