Gästinlägg Anders Schröder: Därför är Miljöpartiet så splittrat
Inom Miljöpartiet finns en spricka mellan teknikoptimister och teknikpessimister. Men vad beror sprickan på, och när uppstod den? Svaret hittar vi nästan 400 år tillbaka i tiden, menar Anders Schröder, före detta riksdagsledamot för MP.
Inom Miljöpartiet finns en spricka mellan teknikoptimister och teknikpessimister. Men vad beror sprickan på, och när uppstod den? Svaret hittar vi nästan 400 år tillbaka i tiden, menar Anders Schröder, före detta riksdagsledamot för MP.
Miljöpartiet är delat mellan två olika visioner om hur det perfekta gröna samhället ser ut. Den ena sidan ser framför sig en global by, där fria individer lever i energieffektiva städer och kombinerar grön politik med ny teknik för att skapa ett hållbart samhälle. I den här visionen dominerar individualism, rationalitet, utvecklings- och teknikoptimism och globalisering. De brukar kallas för ekomodernister.
På den andra sidan hittar vi en samhällsvision där vi bör söka oss bort från staden och ut på landet, närmare naturen, bygga små lokalsamhällen, förkasta ny teknik som en lösning på klimatkrisen och istället förändra vår livsstil och vår relation till själva moder jord. Här ligger fokuset på holism, andlighet, teknikskepticism, och lokala lösningar. Dessa kallas ofta för djupekologer. Dessa två visioner existerar parallellt inom Miljöpartiet, men har ofta svårt att förstå varandra. För att förstå hur dessa två visioner uppstått, och varför de befinner sig så långt ifrån varandra, behöver vi backa 400 år i tiden. Tillbaka till uppkomsten av vad som brukar kallas för moderniteten.
”Dessa två visioner existerar parallellt inom Miljöpartiet, men har ofta svårt att förstå varandra”
1620 publicerar Francis Bacon sitt mästerverk “Novum Organum”, en bok som kommer att revolutionera västerländskt tänkande för all framtid. I boken förespråkar Bacon en vetenskaplig metod där vi ska studera naturen och dra slutsatser utifrån vad vi ser, för att på så sätt öka vår kunskap och utveckla ny teknik. Idag låter detta självklart, men på 1600-talet kom inte kunskap från empiriska studier av omvärlden, utan från tradition, religion och seder. Bacon ser framför sig en mänsklighet där ny kunskap kommer alla till del. Kunskapen ska sedan användas för att ta kontroll över naturen med hjälp av ny teknik, vilket kommer leda till en uppåtgående spiral där mänskligheten rör oss allt längre bort ifrån barbariet, mot civilisationen. Till slut, förutspår Bacon, kommer mänskligheten helt ta kontroll över naturen och ”sträcka ut vårt herravälde över universum”.
Mycket av det som Bacon drömde om kom att inträffa. Idag har vi all världens kunskap tillgänglig i våra mobiler. Vi har tämjt naturen till den grad att vi kunnat utrota sjukdomar som förut dödade miljontals. Genom ny teknik har vi mer än fördubblat vår livslängd sen Bacon levde, och lever betydligt bekvämare liv under tiden. Bacons idé att vi ska bygga vår kunskap på rationella observationer istället för tradition och religion lade också grunden för 1700-talets upplysningstankar om demokrati och jämlikhet. Ekomodernister skulle säga att Bacons tankesätt har skapat det moderna samhälle vi har idag, och eventuella samhällsproblem måste lösas med mer av samma medel. Mer förnuft, mer kunskap, mer individuella rättigheter, mer globalisering.
Men alla gillade inte Bacons tankar. I Bacons värld har naturen inga rättigheter, tvärtom är naturen given av Gud till människan att utnyttja. Sociologins fader, Max Weber, konstaterade i början av 1900-talet att den nya rationella samhällsordning som uppstått på grund av Bacon (vanligtvis kallad moderniteten) har lett till en avförtrollning av vår omvärld, och inte minst naturen. Tidigare var naturen något magiskt, som vi kände samhörighet med och såg oss som en del av. När allting istället studeras med vetenskapliga glasögon försvinner den magi som vi tidigare sett i vardagen. Istället för att gå igenom en skog och se dess förtrollande skönhet så går vi igenom samma skog och ser ett antal biologiska processer, eller rent av en grupp naturresurser att utvinna. Filosofer som Martin Heidegger och Theodor Adorno fruktade därför att vi distanseras från naturen och inte längre ser dess värde.
På så sätt lägger modernitetens tänkande grunden för konsumtionssamhället. Bacons dröm om en civilisation som rör sig uppåt är en dröm om evig tillväxt, där det snarast är ett mål att naturen ska utnyttjas så mycket som möjligt. Ju mer vi tagit kontroll över naturen, ju mer civiliserade är vi. Kombinera detta med ökad individualism, som också är en följd av moderniteten, så får du ett egocentriskt samhälle där naturens enda syfte är att uppfylla individers konsumtionsbegär.
”I Bacons värld har naturen inga rättigheter, tvärtom är naturen given av Gud till människan att utnyttja”
Mycket annan kritik av moderniteten skulle kunna nämnas. Det viktiga för den här texten är att djupekologer håller med om att moderniteten har separerat oss från naturen. De menar att ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle inte kan skapas i ett samhällsklimat där modernitetens ideal så tydligt dominerar. De skilda perspektiven på moderniteten kan få långtgående konsekvenser på vilken grön politik man föredrar.
En ekomodernist kan exempelvis se positivt på genetiskt modifierade organismer. Att skapa grödor som kräver mindre vatten och mindre bekämpningsmedel kan vara bra för miljön, menar man. Vi tämjer naturen och både vi och naturen blir vinnare. En djupekolog oroar sig över GMO:s effekt på den biologiska mångfalden, men är också i grunden skeptisk till om det är moraliskt av människan att skapa onaturliga växter. Naturen ska inte bara finnas till för människans skull.
Ett annat exempel är djurs värde. Ekomodernister vill ofta inte äta kött av djurrättsskäl. Ekomodernisten tillskriver varje enskilt djur ett värde, en sorts individuella rättigheter. En djupekolog är mindre benägen att vara emot allt köttätande, att äta djur kan vara en del i ett naturligt kretslopp. Däremot oroar sig djupekologen mycket över den biologiska mångfalden. Djurets värde kommer inte av att den är en individ, utan av att den är en del i ett större ekosystem.
Slutligen kan nämnas synen på stad och land. Ekomodernisten tenderar att föredra staden. Staden har potential att vara resurseffektiv med kollektivtrafik och energieffektiva hus. Stadens anonymitet möjliggör för individuell frihet och mångfald. Djupekologen söker sig till landet, för att komma närmare naturen. Men också för att komma närmare sina grannar och ersätta stadens anonymitet med gemenskap och lokal demokrati.
MP behöver som parti hitta en balans mellan dessa två tankeströmningar. Men för att göra det måste de två tankeströmningarna först förstå varandra. Och för att förstå varandra behöver de förstå varandras syn på naturen och på moderniteten.
Artikeln har tidigare publicerats i Grön Ungdoms medlemstidning Bladet samt på engelska i Green European Journal.
Anders Schröder, f.d. riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna.
Grön Opinion 
Inom Miljöpartiet finns en spricka mellan teknikoptimister och teknikpessimister. Men vad beror sprickan på, och när uppstod den? Svaret hittar vi nästan 400 år tillbaka i tiden, menar Anders Schröder, före detta riksdagsledamot för MP.
Miljöpartiet är delat mellan två olika visioner om hur det perfekta gröna samhället ser ut. Den ena sidan ser framför sig en global by, där fria individer lever i energieffektiva städer och kombinerar grön politik med ny teknik för att skapa ett hållbart samhälle. I den här visionen dominerar individualism, rationalitet, utvecklings- och teknikoptimism och globalisering. De brukar kallas för ekomodernister.
På den andra sidan hittar vi en samhällsvision där vi bör söka oss bort från staden och ut på landet, närmare naturen, bygga små lokalsamhällen, förkasta ny teknik som en lösning på klimatkrisen och istället förändra vår livsstil och vår relation till själva moder jord. Här ligger fokuset på holism, andlighet, teknikskepticism, och lokala lösningar. Dessa kallas ofta för djupekologer. Dessa två visioner existerar parallellt inom Miljöpartiet, men har ofta svårt att förstå varandra. För att förstå hur dessa två visioner uppstått, och varför de befinner sig så långt ifrån varandra, behöver vi backa 400 år i tiden. Tillbaka till uppkomsten av vad som brukar kallas för moderniteten.
1620 publicerar Francis Bacon sitt mästerverk “Novum Organum”, en bok som kommer att revolutionera västerländskt tänkande för all framtid. I boken förespråkar Bacon en vetenskaplig metod där vi ska studera naturen och dra slutsatser utifrån vad vi ser, för att på så sätt öka vår kunskap och utveckla ny teknik. Idag låter detta självklart, men på 1600-talet kom inte kunskap från empiriska studier av omvärlden, utan från tradition, religion och seder. Bacon ser framför sig en mänsklighet där ny kunskap kommer alla till del. Kunskapen ska sedan användas för att ta kontroll över naturen med hjälp av ny teknik, vilket kommer leda till en uppåtgående spiral där mänskligheten rör oss allt längre bort ifrån barbariet, mot civilisationen. Till slut, förutspår Bacon, kommer mänskligheten helt ta kontroll över naturen och ”sträcka ut vårt herravälde över universum”.
Mycket av det som Bacon drömde om kom att inträffa. Idag har vi all världens kunskap tillgänglig i våra mobiler. Vi har tämjt naturen till den grad att vi kunnat utrota sjukdomar som förut dödade miljontals. Genom ny teknik har vi mer än fördubblat vår livslängd sen Bacon levde, och lever betydligt bekvämare liv under tiden. Bacons idé att vi ska bygga vår kunskap på rationella observationer istället för tradition och religion lade också grunden för 1700-talets upplysningstankar om demokrati och jämlikhet. Ekomodernister skulle säga att Bacons tankesätt har skapat det moderna samhälle vi har idag, och eventuella samhällsproblem måste lösas med mer av samma medel. Mer förnuft, mer kunskap, mer individuella rättigheter, mer globalisering.
Men alla gillade inte Bacons tankar. I Bacons värld har naturen inga rättigheter, tvärtom är naturen given av Gud till människan att utnyttja. Sociologins fader, Max Weber, konstaterade i början av 1900-talet att den nya rationella samhällsordning som uppstått på grund av Bacon (vanligtvis kallad moderniteten) har lett till en avförtrollning av vår omvärld, och inte minst naturen. Tidigare var naturen något magiskt, som vi kände samhörighet med och såg oss som en del av. När allting istället studeras med vetenskapliga glasögon försvinner den magi som vi tidigare sett i vardagen. Istället för att gå igenom en skog och se dess förtrollande skönhet så går vi igenom samma skog och ser ett antal biologiska processer, eller rent av en grupp naturresurser att utvinna. Filosofer som Martin Heidegger och Theodor Adorno fruktade därför att vi distanseras från naturen och inte längre ser dess värde.
På så sätt lägger modernitetens tänkande grunden för konsumtionssamhället. Bacons dröm om en civilisation som rör sig uppåt är en dröm om evig tillväxt, där det snarast är ett mål att naturen ska utnyttjas så mycket som möjligt. Ju mer vi tagit kontroll över naturen, ju mer civiliserade är vi. Kombinera detta med ökad individualism, som också är en följd av moderniteten, så får du ett egocentriskt samhälle där naturens enda syfte är att uppfylla individers konsumtionsbegär.
Mycket annan kritik av moderniteten skulle kunna nämnas. Det viktiga för den här texten är att djupekologer håller med om att moderniteten har separerat oss från naturen. De menar att ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle inte kan skapas i ett samhällsklimat där modernitetens ideal så tydligt dominerar. De skilda perspektiven på moderniteten kan få långtgående konsekvenser på vilken grön politik man föredrar.
En ekomodernist kan exempelvis se positivt på genetiskt modifierade organismer. Att skapa grödor som kräver mindre vatten och mindre bekämpningsmedel kan vara bra för miljön, menar man. Vi tämjer naturen och både vi och naturen blir vinnare. En djupekolog oroar sig över GMO:s effekt på den biologiska mångfalden, men är också i grunden skeptisk till om det är moraliskt av människan att skapa onaturliga växter. Naturen ska inte bara finnas till för människans skull.
Ett annat exempel är djurs värde. Ekomodernister vill ofta inte äta kött av djurrättsskäl. Ekomodernisten tillskriver varje enskilt djur ett värde, en sorts individuella rättigheter. En djupekolog är mindre benägen att vara emot allt köttätande, att äta djur kan vara en del i ett naturligt kretslopp. Däremot oroar sig djupekologen mycket över den biologiska mångfalden. Djurets värde kommer inte av att den är en individ, utan av att den är en del i ett större ekosystem.
Slutligen kan nämnas synen på stad och land. Ekomodernisten tenderar att föredra staden. Staden har potential att vara resurseffektiv med kollektivtrafik och energieffektiva hus. Stadens anonymitet möjliggör för individuell frihet och mångfald. Djupekologen söker sig till landet, för att komma närmare naturen. Men också för att komma närmare sina grannar och ersätta stadens anonymitet med gemenskap och lokal demokrati.
MP behöver som parti hitta en balans mellan dessa två tankeströmningar. Men för att göra det måste de två tankeströmningarna först förstå varandra. Och för att förstå varandra behöver de förstå varandras syn på naturen och på moderniteten.
Artikeln har tidigare publicerats i Grön Ungdoms medlemstidning Bladet samt på engelska i Green European Journal.
Anders Schröder, f.d. riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna.
Dela det här:
Gilla detta: