Idéer om världsmedborgarskap och global fri rörlighet är fortfarande mer eller mindre omöjliga politiskt och institutionellt men den teknologiska utvecklingen har fört mänskligheten närmare i den “utopiska” riktningen.
I dagens Europa utmärks institutionell utveckling om frågor som integration, invandring och identifikation av centralisering, bevarande och slutenhet. Samtidigt pågår en decentraliserande och omställande utveckling som i framtiden kan leda till stora förändringar till exempel rörande våra identitetshandlingar.
Sverige präglades under 2020 av nya identitetspolitiska debatter. Bland annat uppmärksammades en artikel av Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Nike Örbrink om att invandrare måste assimileras kulturellt och anamma “svenska värderingar”. Örbrinks artikel är mycket problematisk av flera skäl, bland annat eftersom det i ett demokratisk samhälle råder fri åsikts- och identitetsbildning. Det blir också komiskt att en ordförande i ett konservativt politiskt förbund kräver att den som invandrar från Mellanöstern ska assimilera sig till liberala värderingar som inte ens många konservativa svenskar bejakar.
Hur fler individer ska kunna integreras i samhället har också diskuterats rörande utvecklingen av tester för medborgarskap, som är en del av januariavtalet mellan regeringen och stödpartierna. Historiskt sett har just (Folkpartiet) Liberalerna drivit förslaget om medborgarskapstester som en del av sin integrationspolitik. Frågan om medborgarskapstester har varit politiskt laddad av flera skäl och har även kritiserats för att vara rasistiskt. Det skedde under en period när Sverige under Alliansens regeringsår kännetecknades av framåtanda, öppenhet, liberaliseringar samt inställningen att rättigheter skulle prägla integrationen.
En skillnad jämfört med tidigare är att dagens integrationspolitiska diskussioner tenderar att handla mer om krav och skyldigheter. I fallet med tillfälliga uppehållstillstånd har det visat sig leda till sämre integration och nya hinder för individen. I en tidigare artikel har jag beskrivit varför det finns flera problem med medborgarskapstester och hur det även hänger ihop med partiernas oförmåga eller ovilja att vara mer visionära, arbeta med nya idéer och dra nytta av den senaste teknologiska utvecklingen.
Dels handlar det om att medborgarskapstester även fungerar som ett socialt kontrollbehov som kan inge en falsk känsla av gemenskap, oavsett om till exempel språkutbildningen anses vara tillräckligt effektivt. Det finns studier om så kallad “villkorad medborgarintegration” som inte visar på några integrationsförbättringar genom medborgarskapstester. Resultaten i sådana studier har tvärtom visat att tuffare integrationskrav som i Danmark gjort att färre människor har möjlighet att erhålla medborgarskap eller möjlighet till familjeåterförening.
Även om det inte är en optimal lösning för integrationen så framgår i svenska regeringens förslag om tester i svenska språket och samhällskunskap att de ska leda till att främja ett mer inkluderande samhälle. Det finns exempel på positiv argumentation för medborgarskapstester och hur det kan leda till mer social inkludering, vilket bland annat den liberale debattören Andreas Johansson Heinö har argumenterat för. På det sättet blir det viktigt att testerna verkligen underlättar för att fler ska kunna integrera och etablera sig i Sverige.
Genom införandet av testerna upphör Sverige vara ett av de få länder i Europa som inte har haft några sådana tester, även om kraven på tiden för vistelse i Sverige har funnits sedan tidigare. Faktum är att fler länder har infört någon form av medborgarskapstester sedan 1990-talet samtidigt som människor rör sig globalt och där EU idag jämfört med tidigare har fler invånare som kategoriseras som utrikesfödda, migranter och flyktingar.
Utifrån det kan man dra slutsatsen eller känslan att det är “naturligt” eller “sunt förnuft” att fler länder har infört sådana tester. Det finns samtidigt andra och mer komplexa perspektiv. I till exempel samtalet om EU:s framtid menar den “post-nationelle” författaren och akademikern Rana Dasgupta att sådana tester kan ses som ett svaghetstecken. Regeringar och nationalstater försöker nämligen visa att deras medborgarskap är mer värt i en tid där stater av ekonomiska och teknologiska anledningar inte har lika mycket makt och suveränitet som under 1900-talet.
Det som skulle kunna bli bättre i framtiden är att fler människor kan förenas och organiseras både övernationellt som i EU samt lokalt som i samma sammanslutningar som nätverksbaserade communities likt Facebook. Sådana processer och system skulle kunna bli ett bättre alternativ till samtida system med medborgarskaptstester. Då skulle bland annat fler kunna migrera dit man önskar sig eftersom det finns andra medlemmar och kontakter från samma communities. På det sättet skulle man i samband med flytten från en ort till en annan kunna börja som visitor (besökare), eller som invånare för att med tiden genom samspel kunna agera som medborgare i olika städer och länder.
Därmed blir det en framtidsfråga om hur den moderna teknologiska utvecklingen skulle kunna användas för att underlätta människors rörlighet, samspel och organisering. Redan idag finns tekniken som gör våra fysiska pass förlegade och som gör den “utopiska” idén om ett världsmedborgarskap närmare en verklighet. Aspekter som digitalisering och decentralisering visar att någon form av institutionell förändring rörande välfärd, arbete och migration kommer att ske framöver. Frågan är hur vägen dit kommer att se ut och vilka som kommer att vara för respektive emot sådana förändringar?
Vladan Lausevic, liberal och skribent på Grön Opinion
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Idéer om världsmedborgarskap och global fri rörlighet är fortfarande mer eller mindre omöjliga politiskt och institutionellt men den teknologiska utvecklingen har fört mänskligheten närmare i den “utopiska” riktningen.
I dagens Europa utmärks institutionell utveckling om frågor som integration, invandring och identifikation av centralisering, bevarande och slutenhet. Samtidigt pågår en decentraliserande och omställande utveckling som i framtiden kan leda till stora förändringar till exempel rörande våra identitetshandlingar.
Sverige präglades under 2020 av nya identitetspolitiska debatter. Bland annat uppmärksammades en artikel av Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Nike Örbrink om att invandrare måste assimileras kulturellt och anamma “svenska värderingar”. Örbrinks artikel är mycket problematisk av flera skäl, bland annat eftersom det i ett demokratisk samhälle råder fri åsikts- och identitetsbildning. Det blir också komiskt att en ordförande i ett konservativt politiskt förbund kräver att den som invandrar från Mellanöstern ska assimilera sig till liberala värderingar som inte ens många konservativa svenskar bejakar.
Hur fler individer ska kunna integreras i samhället har också diskuterats rörande utvecklingen av tester för medborgarskap, som är en del av januariavtalet mellan regeringen och stödpartierna. Historiskt sett har just (Folkpartiet) Liberalerna drivit förslaget om medborgarskapstester som en del av sin integrationspolitik. Frågan om medborgarskapstester har varit politiskt laddad av flera skäl och har även kritiserats för att vara rasistiskt. Det skedde under en period när Sverige under Alliansens regeringsår kännetecknades av framåtanda, öppenhet, liberaliseringar samt inställningen att rättigheter skulle prägla integrationen.
En skillnad jämfört med tidigare är att dagens integrationspolitiska diskussioner tenderar att handla mer om krav och skyldigheter. I fallet med tillfälliga uppehållstillstånd har det visat sig leda till sämre integration och nya hinder för individen. I en tidigare artikel har jag beskrivit varför det finns flera problem med medborgarskapstester och hur det även hänger ihop med partiernas oförmåga eller ovilja att vara mer visionära, arbeta med nya idéer och dra nytta av den senaste teknologiska utvecklingen.
Dels handlar det om att medborgarskapstester även fungerar som ett socialt kontrollbehov som kan inge en falsk känsla av gemenskap, oavsett om till exempel språkutbildningen anses vara tillräckligt effektivt. Det finns studier om så kallad “villkorad medborgarintegration” som inte visar på några integrationsförbättringar genom medborgarskapstester. Resultaten i sådana studier har tvärtom visat att tuffare integrationskrav som i Danmark gjort att färre människor har möjlighet att erhålla medborgarskap eller möjlighet till familjeåterförening.
Även om det inte är en optimal lösning för integrationen så framgår i svenska regeringens förslag om tester i svenska språket och samhällskunskap att de ska leda till att främja ett mer inkluderande samhälle. Det finns exempel på positiv argumentation för medborgarskapstester och hur det kan leda till mer social inkludering, vilket bland annat den liberale debattören Andreas Johansson Heinö har argumenterat för. På det sättet blir det viktigt att testerna verkligen underlättar för att fler ska kunna integrera och etablera sig i Sverige.
Genom införandet av testerna upphör Sverige vara ett av de få länder i Europa som inte har haft några sådana tester, även om kraven på tiden för vistelse i Sverige har funnits sedan tidigare. Faktum är att fler länder har infört någon form av medborgarskapstester sedan 1990-talet samtidigt som människor rör sig globalt och där EU idag jämfört med tidigare har fler invånare som kategoriseras som utrikesfödda, migranter och flyktingar.
Utifrån det kan man dra slutsatsen eller känslan att det är “naturligt” eller “sunt förnuft” att fler länder har infört sådana tester. Det finns samtidigt andra och mer komplexa perspektiv. I till exempel samtalet om EU:s framtid menar den “post-nationelle” författaren och akademikern Rana Dasgupta att sådana tester kan ses som ett svaghetstecken. Regeringar och nationalstater försöker nämligen visa att deras medborgarskap är mer värt i en tid där stater av ekonomiska och teknologiska anledningar inte har lika mycket makt och suveränitet som under 1900-talet.
Det som skulle kunna bli bättre i framtiden är att fler människor kan förenas och organiseras både övernationellt som i EU samt lokalt som i samma sammanslutningar som nätverksbaserade communities likt Facebook. Sådana processer och system skulle kunna bli ett bättre alternativ till samtida system med medborgarskaptstester. Då skulle bland annat fler kunna migrera dit man önskar sig eftersom det finns andra medlemmar och kontakter från samma communities. På det sättet skulle man i samband med flytten från en ort till en annan kunna börja som visitor (besökare), eller som invånare för att med tiden genom samspel kunna agera som medborgare i olika städer och länder.
Därmed blir det en framtidsfråga om hur den moderna teknologiska utvecklingen skulle kunna användas för att underlätta människors rörlighet, samspel och organisering. Redan idag finns tekniken som gör våra fysiska pass förlegade och som gör den “utopiska” idén om ett världsmedborgarskap närmare en verklighet. Aspekter som digitalisering och decentralisering visar att någon form av institutionell förändring rörande välfärd, arbete och migration kommer att ske framöver. Frågan är hur vägen dit kommer att se ut och vilka som kommer att vara för respektive emot sådana förändringar?
Vladan Lausevic, liberal och skribent på Grön Opinion
Dela det här:
Gilla detta: