Vem ska leda återtåget?

Hans Magnus Enzensberger skrev 1989 en essä om ”återtågets hjältar” som gjorde stort intryck på mig. Den handlade om generalen Jaruzelski i Polen och president Gorbatjov i Sovjetunionen. Båda förstod på sitt sätt att de system som de var en del av var ruttna och de ledde själva nedmonteringen av sina egna regimer. Förändringen skulle ha skett ändå, men tack vare ledare som dessa kunde den ske någorlunda organiserat och fredligt. Har vi några sådana ledare i Sverige av idag? 

Sent omsider verkar opinionsbildare och politiker ha insett att fossilfriheten innebär stora utmaningar, utmaningar i samma storleksordning som växthuseffekten. När stål, cement och transporter skall elektrifieras samtidigt som serverhallar slukar allt mer elektricitet måste elproduktionen öka kraftigt, kanske fördubblas. Och det på kort tid. Nya vattendomar, massor av nya vindkraftverk och kanske kärnkraft skall stå för elen. Ett kraftigt ökat uttag av biomassa för transporter räcker ändå inte för att få bort oljan till 2050. Kostnaderna för denna omställning är stora och miljökonsekvenserna likaså.

De västerländska välfärdssamhällena byggdes upp under en period med ekonomisk tillväxt. Vi tror kanske det är normalt, men i ett historiskt perspektiv är det högst onormalt. Det är också onormalt med en art som växer i antal så dramatiskt och under så lång tid som människan i ett ekologiskt perspektiv. På det stora hela har tillväxten drivits av tillgång på energi i form av fossila bränslen och en industriell produktion baserad på långt driven arbetsdelning, vilken stegvis tagit större delen av planetens resurser i anspråk.

De lågt hängande frukterna har plockats för länge sedan, och expansionsfasen går mot sitt slut. 

Under perioden 1980 – 2000 (ungefär, olika i olika länder) kunde tillväxten, eller snarare skenet av tillväxt, upprätthållas genom omfattande likvidering av gemensamma resurser (privatiseringar), och även om tillväxten inte var imponerande kunde folket konsumera allt billigare konsumentprodukter tillverkade framför allt i Kina. Även med blygsamma reallöneökningar kunde vanligt folk kraftigt öka sin konsumtion. 

Den ekonomiska tillväxten har nu stannat av rejält och regeringar gjorde krampaktiga försök att elda på den redan innan pandemin. Men det fungerar inte riktigt. Vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Alltfler tappar tron på framgångsprojektet, där framväxten av populistiska partier bara är en indikator, klimatkrisen en annan. 

Allt det som byggts upp runt en ständig tillväxt, och som kanske var rimligt och logiskt då, blir kontraproduktivt eller ohållbart i en situation där tillväxten stannar av. Det gäller allt från globaliserad handel till pensionssystemet. 

Vi kan inte använda tillväxten för att lösa miljöproblemen. Där hugger båda de partier som gör anspråk på att vara gröna i sten, fast på olika sätt. Biodrivmedelsdrivna flygplan och höghastighetsbanor är inte varandras motsatser utan bara två olika sätt att lösa samma elits behov.  

Vi kan inte heller använda tillväxten för att skapa sysselsättning och höja levnadsstandarden för de fattiga enligt trickle-down-teorin. Där misstar sig traditionella liberaler. Det fungerade inte riktigt ens med god tillväxt och nu fungerar det inte alls. Alla är faktiskt inte vinnare i det globaliserade handelssystemet. Tiggaren utanför ICA försvinner inte bara för att vi inte tittar på henne.  

Utan tillväxt har vi inte råd att upprätthålla ett pensionssystem som trots att det påstås bygga på individuellt sparande, ändå bygger på att dagens arbetare försörjer dagens pensionärer. Där misstar sig det som kallas vänstern. Sannolikt är det andra delar av vårt välfärdssystem som inte heller kan upprätthållas. Förhoppningsvis kan vi hitta nya former för att ta hand om varandra.  

Nu är det återtåg som gäller, och det behövs helt andra strategier för ett framgångsrikt återtåg än för en offensiv. Tillväxten kommer att upphöra alldeles oavsett vad regering och riksdag beslutar och med största sannolikhet kommer den ersättas av en krympande ekonomi. Ju tidigare en anpassning sker desto mindre blir fallet. Det politiska etablissemanget skulle kunna bidra till att omställningen går lättare och framför allt till att inte motsättningarna i samhället ökar. Tyvärr visar nästan inga politiker den insikt och det ledarskap som behövs.

I ärlighetens namn är det ingen avundsvärd sits att leda ett återtåg. Gorbatjov hyllades i västvärlden men är ingen populär figur i Ryssland. Generalen Jaruzelski han avlida innan han ställdes inför rätta. 

---

Gunnar Rundgren, författare, småbrukare och miljödebattör. En tidigare version av artikeln har publicerats på Gunnars blogg Trädgården Jorden.