När den stora utredningen kring LSS presenterades i början på 2019 var jag en av få som gick mot strömmen. När funktionshinderorganisationer och stora delar av den politiska sfären i Sveriges riksdag gick ut och ville slänga utredningen i papperskorgen, valde jag istället att nyansera bilden. I samband med detta kändes det som att jag bröt mot en hederskodex som verkar gälla för personer med funktionsnedsättning i Sverige. De senaste åren har jag nämligen uppfattat att alla som har något slags synligt funktionshinder också har blivit en politisk symbol. Är man funktionshindrad betyder det numera att man också är LSS-aktivist. Vare sig man vill det eller inte. En gång var det till exempel en person som pekade på mig under ett mingel och ropade ”han från LSS-rörelsen” innan personen ens visste vem jag var. En annan gång blev jag jagad över en hel idrottsplats av en representant från ett svenskt riksdagsparti som inför hundratals personer skrek ”VI HAR DEN BÄSTA POLITIKEN FÖR DIG!!! STOPPA NEDMONTERINGEN AV LSS!!!”
Att bara faktumet att man sitter i rullstol har blivit en symbol i det kollektiva svenska medvetandet för en viss sakpolitisk åsikt, menar jag utgör ett av samtidens största demokratiproblem. Fenomenet i sig är inte något unikt utan finns också förhållande till många andra grupper i samhället. Det färskaste exemplet är kanske de verbala påhoppen från vänsterhåll mot den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali och andra konservativa tyckare med bakgrund i utomeuropeiska länder. Ofta ser man hur folk uttrycker förvåning och ibland ilska mot Bali för att han har en restriktiv syn på migration när han själv har flytt från ett krigsdrabbat land. Ibland har det till och med anförts att han inte skulle ha blivit insläppt i Sverige med sin egen politik.
Samma fenomen har man också sett på andra håll i kölvattnet av kampanjer som #metoo och Black Lives Matter. Kvinnor som inte har sympatiserat med #metoo har dumförklarats och deras legitimitet har ifrågasatts. Samma med BLM-rörelsen. Svarta som gått ut och kritiserat kampanjen och dess, i vissa avseenden, våldsamma konsekvenser har snabbt fått motstå stora mängder av personlig kritik. Ett exempel på det är den amerikanske opinionsbildaren Coleman Hughes som själv är svart men som inte alltid har stått bakom BLM-rörelsen, vilket lett till stor uppmärksamhet mot honom.
Missförstå mig rätt. Jag själv är en mycket stark sympatisör med både #metoo och BLM. Frågorna som respektive rörelse har väckt är både angelägna och högst relevanta för samhällsdebatten. Det är viktiga ämnen som vi behöver se sakpolitiska reformer för att motverka förekomsten av. Men lika mycket som jag vill bekämpa alla former av rasism och sexuella trakasserier så är jag också en mycket stark förespråkare av yttrandefriheten. Yttrande- och åsiktsfriheten (på engelska “the freedom of speech”) är stark i både Sverige och USA, liksom i de flesta andra länder i västvärlden. I Sverige är rättigheten dessutom grundlagsfäst och finns reglerad i andra kapitlets första paragraf i regeringsformen. Friheten är dock inte absolut, vilket innebär att det finns flera viktiga begränsningar i den. Bland annat får man inte använda yttrandefriheten för att hetsa mot en folkgrupp samt en del annat. Däremot gör yttrandefriheten inte någon skillnad på folk och folk. Alla, oavsett kön, etnicitet eller funktionalitet, har nämligen samma rätt att framföra sina åsikter (givet att man inte gör det på ett brottsligt sätt). Det är här som kritiken mot Hanif Bali, Coleman Hughes och många andra kan bli problematisk.
Det finns ingen skyldighet för någon med utländsk bakgrund att förespråka en öppen flyktingpolitik. Eller för en enskild svart person att stödja BLM-rörelsen. Lika lite som det inte åligger tvång för någon med synlig funktionsnedsättning att sympatisera med funktionshinderrörelsens syn på LSS-lagstiftningen. Alla åtnjuter samma grundlagsfästa skydd för åsikter oavsett vem man är. Att därför ge sig på någons personliga egenskaper istället för dennes sakpolitiska argument blir därför knepigt utifrån en yttrandefrihetsrättslig synvinkel. En attack mot någon för att denne i egenskap av ett visst kön, en viss etnicitet eller en viss funktionalitet förespråkar en viss sakpolitisk åsikt kan därför (högst omedvetet från angriparna) bli ett demokratiproblem. Särskilt känsligt blir detta när man refererar till personliga egenskaper som dessutom är en diskrimineringsgrund. Det kan då i värsta fall bli frågan om en kollektiv och informell inskränkning av yttrandefriheten för vissa diskrimineringsutsatta grupper.
Givetvis menar jag inte att vänsterliberala partiföreträdare och new social movement-kopplade organisationer vill frånta oss en viktig demokratisk grundpelare. Men ibland är det i twitterivrens era inte alltid enkelt att skåda när ens egna, tillsynes oskyldiga framställningar, blir en del av ett större problematiskt sammanhang. Den som inte håller med om min syn på LSS-utredningen eller med Coleman Hughes perspektiv på BLM-rörelsen gör därför bäst i att angripa oss med konkreta och balanserade sakpolitiska argument. Tyvärr tycks detta lättare sagt än gjort i dagens samhälle. Personer som tillhör diskriminerade grupper i samhället blir istället lätt förpassade till en identitetspolitisk mantel där det bara finns en enda ”rätt åsikt”, annars utgör man minsann ingen riktig kvinna, flyktig, svart eller funktionshindrad. Genom detta sätt att underminera andras personliga egenskaper med hänvisning till att de inte har de ”rätta åsikterna” formas i längden ett stort demokratiskt problem. Ett problem som riskerar att bli ett hot mot såväl skyddet mot diskriminering som mot yttrande- och åsiktsfriheten. Detta är något som vi som samhälle måste sätta stopp för. Annars har vi börjat vandra på en mycket farlig stig. En stig där fri- och rättigheter inskränks med hänvisning till att någon tillhör en viss samhällsgrupp.
Jag gissar att de flesta av oss inte vill ha ett sånt samhälle.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
När den stora utredningen kring LSS presenterades i början på 2019 var jag en av få som gick mot strömmen. När funktionshinderorganisationer och stora delar av den politiska sfären i Sveriges riksdag gick ut och ville slänga utredningen i papperskorgen, valde jag istället att nyansera bilden. I samband med detta kändes det som att jag bröt mot en hederskodex som verkar gälla för personer med funktionsnedsättning i Sverige. De senaste åren har jag nämligen uppfattat att alla som har något slags synligt funktionshinder också har blivit en politisk symbol. Är man funktionshindrad betyder det numera att man också är LSS-aktivist. Vare sig man vill det eller inte. En gång var det till exempel en person som pekade på mig under ett mingel och ropade ”han från LSS-rörelsen” innan personen ens visste vem jag var. En annan gång blev jag jagad över en hel idrottsplats av en representant från ett svenskt riksdagsparti som inför hundratals personer skrek ”VI HAR DEN BÄSTA POLITIKEN FÖR DIG!!! STOPPA NEDMONTERINGEN AV LSS!!!”
Att bara faktumet att man sitter i rullstol har blivit en symbol i det kollektiva svenska medvetandet för en viss sakpolitisk åsikt, menar jag utgör ett av samtidens största demokratiproblem. Fenomenet i sig är inte något unikt utan finns också förhållande till många andra grupper i samhället. Det färskaste exemplet är kanske de verbala påhoppen från vänsterhåll mot den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali och andra konservativa tyckare med bakgrund i utomeuropeiska länder. Ofta ser man hur folk uttrycker förvåning och ibland ilska mot Bali för att han har en restriktiv syn på migration när han själv har flytt från ett krigsdrabbat land. Ibland har det till och med anförts att han inte skulle ha blivit insläppt i Sverige med sin egen politik.
Samma fenomen har man också sett på andra håll i kölvattnet av kampanjer som #metoo och Black Lives Matter. Kvinnor som inte har sympatiserat med #metoo har dumförklarats och deras legitimitet har ifrågasatts. Samma med BLM-rörelsen. Svarta som gått ut och kritiserat kampanjen och dess, i vissa avseenden, våldsamma konsekvenser har snabbt fått motstå stora mängder av personlig kritik. Ett exempel på det är den amerikanske opinionsbildaren Coleman Hughes som själv är svart men som inte alltid har stått bakom BLM-rörelsen, vilket lett till stor uppmärksamhet mot honom.
Missförstå mig rätt. Jag själv är en mycket stark sympatisör med både #metoo och BLM. Frågorna som respektive rörelse har väckt är både angelägna och högst relevanta för samhällsdebatten. Det är viktiga ämnen som vi behöver se sakpolitiska reformer för att motverka förekomsten av. Men lika mycket som jag vill bekämpa alla former av rasism och sexuella trakasserier så är jag också en mycket stark förespråkare av yttrandefriheten. Yttrande- och åsiktsfriheten (på engelska “the freedom of speech”) är stark i både Sverige och USA, liksom i de flesta andra länder i västvärlden. I Sverige är rättigheten dessutom grundlagsfäst och finns reglerad i andra kapitlets första paragraf i regeringsformen. Friheten är dock inte absolut, vilket innebär att det finns flera viktiga begränsningar i den. Bland annat får man inte använda yttrandefriheten för att hetsa mot en folkgrupp samt en del annat. Däremot gör yttrandefriheten inte någon skillnad på folk och folk. Alla, oavsett kön, etnicitet eller funktionalitet, har nämligen samma rätt att framföra sina åsikter (givet att man inte gör det på ett brottsligt sätt). Det är här som kritiken mot Hanif Bali, Coleman Hughes och många andra kan bli problematisk.
Det finns ingen skyldighet för någon med utländsk bakgrund att förespråka en öppen flyktingpolitik. Eller för en enskild svart person att stödja BLM-rörelsen. Lika lite som det inte åligger tvång för någon med synlig funktionsnedsättning att sympatisera med funktionshinderrörelsens syn på LSS-lagstiftningen. Alla åtnjuter samma grundlagsfästa skydd för åsikter oavsett vem man är. Att därför ge sig på någons personliga egenskaper istället för dennes sakpolitiska argument blir därför knepigt utifrån en yttrandefrihetsrättslig synvinkel. En attack mot någon för att denne i egenskap av ett visst kön, en viss etnicitet eller en viss funktionalitet förespråkar en viss sakpolitisk åsikt kan därför (högst omedvetet från angriparna) bli ett demokratiproblem. Särskilt känsligt blir detta när man refererar till personliga egenskaper som dessutom är en diskrimineringsgrund. Det kan då i värsta fall bli frågan om en kollektiv och informell inskränkning av yttrandefriheten för vissa diskrimineringsutsatta grupper.
Givetvis menar jag inte att vänsterliberala partiföreträdare och new social movement-kopplade organisationer vill frånta oss en viktig demokratisk grundpelare. Men ibland är det i twitterivrens era inte alltid enkelt att skåda när ens egna, tillsynes oskyldiga framställningar, blir en del av ett större problematiskt sammanhang. Den som inte håller med om min syn på LSS-utredningen eller med Coleman Hughes perspektiv på BLM-rörelsen gör därför bäst i att angripa oss med konkreta och balanserade sakpolitiska argument. Tyvärr tycks detta lättare sagt än gjort i dagens samhälle. Personer som tillhör diskriminerade grupper i samhället blir istället lätt förpassade till en identitetspolitisk mantel där det bara finns en enda ”rätt åsikt”, annars utgör man minsann ingen riktig kvinna, flyktig, svart eller funktionshindrad. Genom detta sätt att underminera andras personliga egenskaper med hänvisning till att de inte har de ”rätta åsikterna” formas i längden ett stort demokratiskt problem. Ett problem som riskerar att bli ett hot mot såväl skyddet mot diskriminering som mot yttrande- och åsiktsfriheten. Detta är något som vi som samhälle måste sätta stopp för. Annars har vi börjat vandra på en mycket farlig stig. En stig där fri- och rättigheter inskränks med hänvisning till att någon tillhör en viss samhällsgrupp.
Jag gissar att de flesta av oss inte vill ha ett sånt samhälle.
Dela det här:
Gilla detta: