Det är tisdagen den 11 oktober och jag sitter på planet till Istanbul från Stockholm Arlanda. På landningsbanan gör flygplanet en kraftig inbromsning och känslan är att något av däcken har fått punktering. Det visade sig att en fågel flög in i flygplanets motor. Planet måste tillbaka till terminalen för att kontrolleras. Väl vid vår gate få jag ett SMS med informationen att flygbolaget skickar ett nytt plan från Istanbul och ny beräknad avgångstid är 10 timmar senare än planerad tid.
Där står jag bland alla arga, förvirrade och trötta passagerare. Det visade sig att Istanbul är verkligen en transporthub. Människor skulle vidare till Saudi Arabien, Iran, Israel, Irak, Ryssland och andra destinationer i Turkiet.
På planet hörde jag också flera personer som pratade ryska. Unga män utan incheckat bagage men med extra stort handbagage. Jag lade märke till att de var engelsktalande och såg ut att vara världsvana. Vid gaten mitt i kaoset går jag fram till två av dem och frågar: ”Jag hör att ni pratar ryska. Var är ni ifrån?”
Det visade att den ene heter Sergey och är från Moskva och den andre Kirill och är från Sankt Petersburg. Som jag misstänkte är de på flykt sedan Putin utropade partiell allmän mobilisering i Ryssland den 21 september. De åkte båda samma dag som Putin höll sitt tal mot den finska gränsen och har sedan dess varit på flykt utan någon direkt plan. Sergey jobbar inom IT medan Kirill är arkitekt och jobbade sedan länge för svenska NCC i Ryssland. Dock började NCC började avveckla sin representation i landet efter starten på Ryssland aggressionskrig mot Ukraina.
Sedan kommer deras nyfikna följdfråga till mig. Var kommer du ifrån?
Jag svarar ”Kyiv”. Deras blickar tittar ner i golvet.
Jag frågar hur situationen är i Ryssland nu.
”Det är skit, gubben har blivit helt tokig”, säger de i samklang. ”I Ryssland måste man sitta hemma för att undvika att på öppen gata bli stannad, utfrågad och bli tilldelad en kallelse till mönstringskontoret”.
Kirill säger: ”jag skäms. Jag skäms för det här kriget, för att jag inte kan göra något för att stoppa det, för att att vara ryss, för att ens klaga över hur svår situationen är för mig när jag vet vad ukrainarna behöver utstå. Jag har även kollat om jag som ryss kan söka uzbekiskt medborgarskap. Vem kunde tänka sig att uzbekiskt medborgarskap en dag skulle värderas högre än ett ryskt. Vem kunde tänka sig att varje stor och liten stad i Ukraina skulle nå världens nyhetsrubriker”. Jag flikar in att många nu känner till Bucha, Irpen, Mariupol, Kherson, Mykolaev, Izium, Lyman, Lysytjansk, Sievjerodonetsk och många fler.
Sergey är mer reserverad och går inte lika långt. Han är mer oroad över Rysslands framtid. Han säger att Putins politik är förödande för medelklassen i Ryssland. Just nu pågår en enorm ”brain drain” av det ryska samhället. Jag säger inte emot nu när jag har två levande exempel framför mig. Sergey säger också att Putin inte behöver tänkande människor i Ryssland, enligt honom lever 70% av befolkningen på statliga jobb och bidrag och det är Putins maktbas. Så länge Putin kan sälja Rysslands naturtillgångar och mätta dessa människor sitter han säkert menar han.
Helt plötsligt kommer en man fram till oss och frågar: ”grabbar vad händer med flyget?” Sedan går han varvet runt och frågar var alla är ifrån.
Jag säger återigen ”Kyiv”. Återigen samma reaktion, en blick som försvinner i det tomma intet.
”Oj, det var som fan. Jag är så imponerad av er, ni är fantastiska”. Mannen heter Dimitri och har varit på en vältajmad ”semester” i Sverige i flera veckor. Han är från Ekaterinburg vid Uralbergen och hans plan är att åka tillbaka till Ryssland. Han visade sig vara en lokalkändis och politiker i Ekaterinburg och satt med i stadens duma. Han har träffat både Boris Nemtsov och Aleksey Navalny och var partikamrat till Jevgenij Rojzman (tidigare borgmästare i Ekaterinburg) som nu sitter i husarest.
”För mig är detta inget nytt, jag har kämpat mot den här regimen i mer än ett årtionden och förvånas över att människor inte fören nu förstått att allt går åt helvete”, säger Dimitri. På min frågar om han inte är rädd för att bli inkallad svarar han att hans lokala kontaktnät är hans livlina undan kriget.
I min väska bär jag med mig ”stöd Ukraina armband”. Jag erbjuder Kirill, Sergey och Dimitri var sitt armband. Sergey tackar nej medan Kirill och Dimitri lyser upp. Man ser att det betydde mycket för dem. Plötsligt får ett gummiband en enorm symbolik. I en situation där ditt egna land är beredda att offra ditt liv och stora delar av omvärlden inte vill ha något med dig att göra. Att då en person från andra sidan är beredd att sträcka ut handen i en vänskaplig inbjudande gest betydde mycket för dem. Att stödja Ukraina för en rysk medborgare är rätt men inte helt lätt. För du skriver under på att se dina landsmän bli dödade i kriget och vetskapen att Ryssland efter nederlaget kommer att stå inför enorma problem med påföljande konsekvenser som ingen kan förutse. De kommenterar också att en synlig manifestation av sitt stöd till Ukraina är räddningen för en ryss i många länder.
Fem dagar senare sitter jag på en trevlig uteservering i Istanbul och återhämtar mig från min korta men intensiva resa till irakiska Kurdistan. Efter maten beställer jag ett glas te med baklava och en vattenpipa. Men tankarna går tillbaka till Ukraina och dagens förödande ryska drönarattack mot kritisk civil infrastruktur i Kyiv. Flera döda. Kraftverket som de attackerade är för övrigt två kilometer från min lägenhet, en plats som jag brukade passera dagligen. Ser på instagram hur en ukrainsk bekant gör ett inlägg om att hennes far stupade i östra Ukraina och begravdes idag. Lyssnar på ukrainska militäranalytiker som på ett lugnt och rationellt sätt förklara händelseutvecklingen och hur dagens händelse påverkar den stora bilden av kriget. De inger ett lugn och förklarar på ett tydligt och övertygande sätt vad som kommer att ske härnäst.
Ukrainarna ser ett ljus i tunneln.
Runt omkring mig har restaurangbesökarna det trevligt. De skrattar och njuter av atmosfären. Men det finns avvikande beteendemönster. Vid bordet framför mig sitter två unga män och bakom mig sitter ett par. Jag hör ryska. De har jackorna på trots den varma oktoberkvällen. Själv sitter jag i bara t-shirt och restaurangens värmestrålare får mig att svettas. De pratar lågmält, de har sina ryggsäckar vilande jämte sig, de ler inte. Jag försöker höra vad de pratar om. De pratar om eländet i sin situation, de är förvirrande, de pratar om sin ovissa tillvaro även här i Turkiet, de pratar om framtiden med en fasa.
Med andra ord ser ryssarna inget ljus i slutet av tunneln.
Tamuz Hidir är född i Ukraina men uppvuxen i Sverige. De senaste 10 åren har han arbetat med att utveckla idrottsrörelsen i Ukraina och befann sig i Kyiv när kriget startade.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Det är tisdagen den 11 oktober och jag sitter på planet till Istanbul från Stockholm Arlanda. På landningsbanan gör flygplanet en kraftig inbromsning och känslan är att något av däcken har fått punktering. Det visade sig att en fågel flög in i flygplanets motor. Planet måste tillbaka till terminalen för att kontrolleras. Väl vid vår gate få jag ett SMS med informationen att flygbolaget skickar ett nytt plan från Istanbul och ny beräknad avgångstid är 10 timmar senare än planerad tid.
Där står jag bland alla arga, förvirrade och trötta passagerare. Det visade sig att Istanbul är verkligen en transporthub. Människor skulle vidare till Saudi Arabien, Iran, Israel, Irak, Ryssland och andra destinationer i Turkiet.
På planet hörde jag också flera personer som pratade ryska. Unga män utan incheckat bagage men med extra stort handbagage. Jag lade märke till att de var engelsktalande och såg ut att vara världsvana. Vid gaten mitt i kaoset går jag fram till två av dem och frågar: ”Jag hör att ni pratar ryska. Var är ni ifrån?”
Det visade att den ene heter Sergey och är från Moskva och den andre Kirill och är från Sankt Petersburg. Som jag misstänkte är de på flykt sedan Putin utropade partiell allmän mobilisering i Ryssland den 21 september. De åkte båda samma dag som Putin höll sitt tal mot den finska gränsen och har sedan dess varit på flykt utan någon direkt plan. Sergey jobbar inom IT medan Kirill är arkitekt och jobbade sedan länge för svenska NCC i Ryssland. Dock började NCC började avveckla sin representation i landet efter starten på Ryssland aggressionskrig mot Ukraina.
Sedan kommer deras nyfikna följdfråga till mig. Var kommer du ifrån?
Jag svarar ”Kyiv”. Deras blickar tittar ner i golvet.
Jag frågar hur situationen är i Ryssland nu.
”Det är skit, gubben har blivit helt tokig”, säger de i samklang. ”I Ryssland måste man sitta hemma för att undvika att på öppen gata bli stannad, utfrågad och bli tilldelad en kallelse till mönstringskontoret”.
Kirill säger: ”jag skäms. Jag skäms för det här kriget, för att jag inte kan göra något för att stoppa det, för att att vara ryss, för att ens klaga över hur svår situationen är för mig när jag vet vad ukrainarna behöver utstå. Jag har även kollat om jag som ryss kan söka uzbekiskt medborgarskap. Vem kunde tänka sig att uzbekiskt medborgarskap en dag skulle värderas högre än ett ryskt. Vem kunde tänka sig att varje stor och liten stad i Ukraina skulle nå världens nyhetsrubriker”. Jag flikar in att många nu känner till Bucha, Irpen, Mariupol, Kherson, Mykolaev, Izium, Lyman, Lysytjansk, Sievjerodonetsk och många fler.
Sergey är mer reserverad och går inte lika långt. Han är mer oroad över Rysslands framtid. Han säger att Putins politik är förödande för medelklassen i Ryssland. Just nu pågår en enorm ”brain drain” av det ryska samhället. Jag säger inte emot nu när jag har två levande exempel framför mig. Sergey säger också att Putin inte behöver tänkande människor i Ryssland, enligt honom lever 70% av befolkningen på statliga jobb och bidrag och det är Putins maktbas. Så länge Putin kan sälja Rysslands naturtillgångar och mätta dessa människor sitter han säkert menar han.
Helt plötsligt kommer en man fram till oss och frågar: ”grabbar vad händer med flyget?” Sedan går han varvet runt och frågar var alla är ifrån.
Jag säger återigen ”Kyiv”. Återigen samma reaktion, en blick som försvinner i det tomma intet.
”Oj, det var som fan. Jag är så imponerad av er, ni är fantastiska”. Mannen heter Dimitri och har varit på en vältajmad ”semester” i Sverige i flera veckor. Han är från Ekaterinburg vid Uralbergen och hans plan är att åka tillbaka till Ryssland. Han visade sig vara en lokalkändis och politiker i Ekaterinburg och satt med i stadens duma. Han har träffat både Boris Nemtsov och Aleksey Navalny och var partikamrat till Jevgenij Rojzman (tidigare borgmästare i Ekaterinburg) som nu sitter i husarest.
”För mig är detta inget nytt, jag har kämpat mot den här regimen i mer än ett årtionden och förvånas över att människor inte fören nu förstått att allt går åt helvete”, säger Dimitri. På min frågar om han inte är rädd för att bli inkallad svarar han att hans lokala kontaktnät är hans livlina undan kriget.
I min väska bär jag med mig ”stöd Ukraina armband”. Jag erbjuder Kirill, Sergey och Dimitri var sitt armband. Sergey tackar nej medan Kirill och Dimitri lyser upp. Man ser att det betydde mycket för dem. Plötsligt får ett gummiband en enorm symbolik. I en situation där ditt egna land är beredda att offra ditt liv och stora delar av omvärlden inte vill ha något med dig att göra. Att då en person från andra sidan är beredd att sträcka ut handen i en vänskaplig inbjudande gest betydde mycket för dem. Att stödja Ukraina för en rysk medborgare är rätt men inte helt lätt. För du skriver under på att se dina landsmän bli dödade i kriget och vetskapen att Ryssland efter nederlaget kommer att stå inför enorma problem med påföljande konsekvenser som ingen kan förutse. De kommenterar också att en synlig manifestation av sitt stöd till Ukraina är räddningen för en ryss i många länder.
Fem dagar senare sitter jag på en trevlig uteservering i Istanbul och återhämtar mig från min korta men intensiva resa till irakiska Kurdistan. Efter maten beställer jag ett glas te med baklava och en vattenpipa. Men tankarna går tillbaka till Ukraina och dagens förödande ryska drönarattack mot kritisk civil infrastruktur i Kyiv. Flera döda. Kraftverket som de attackerade är för övrigt två kilometer från min lägenhet, en plats som jag brukade passera dagligen. Ser på instagram hur en ukrainsk bekant gör ett inlägg om att hennes far stupade i östra Ukraina och begravdes idag. Lyssnar på ukrainska militäranalytiker som på ett lugnt och rationellt sätt förklara händelseutvecklingen och hur dagens händelse påverkar den stora bilden av kriget. De inger ett lugn och förklarar på ett tydligt och övertygande sätt vad som kommer att ske härnäst.
Ukrainarna ser ett ljus i tunneln.
Runt omkring mig har restaurangbesökarna det trevligt. De skrattar och njuter av atmosfären. Men det finns avvikande beteendemönster. Vid bordet framför mig sitter två unga män och bakom mig sitter ett par. Jag hör ryska. De har jackorna på trots den varma oktoberkvällen. Själv sitter jag i bara t-shirt och restaurangens värmestrålare får mig att svettas. De pratar lågmält, de har sina ryggsäckar vilande jämte sig, de ler inte. Jag försöker höra vad de pratar om. De pratar om eländet i sin situation, de är förvirrande, de pratar om sin ovissa tillvaro även här i Turkiet, de pratar om framtiden med en fasa.
Med andra ord ser ryssarna inget ljus i slutet av tunneln.
Tamuz Hidir är född i Ukraina men uppvuxen i Sverige. De senaste 10 åren har han arbetat med att utveckla idrottsrörelsen i Ukraina och befann sig i Kyiv när kriget startade.
Dela det här:
Gilla detta: