Igår meddelade Ulf Kristersson (M) att den nya regeringen lägger ned Miljödepartementet och kraftigt skär ned ambitionerna för miljö och klimat. Detta är ett stort skifte i svensk politik och innebär att näringslivet, civilsamhället samt kommuner och regioner behöver driva klimatomställningen framåt.
Att införliva Miljödepartementet i Näringsdepartementet kan vid första anblick framstå som en smärre organisationsförändring. Men för oss som har erfarenhet Regeringskansliets inre dynamik är det tydligt att detta innebär att maktfördelningen mellan dessa frågor förskjuts, på klimatet och miljöns bekostnad. Detta förstärks också av vilken tyngd respektive minister och parti har samt av den nya regeringens reformagenda.
Regeringskansliet är en organism med massor av olika viljor och intressen som respektive departement bevakar. För att hitta en samsyn som hela regeringen kan ställa sig bakom sker en gemensamberedning där alla berörda parter ska komma överens. Om detta inte är möjligt hissas frågorna högre och högre upp i organisationen och landar slutligen hos politikerna. Detta är ett bra sätt att hantera de intressekonflikter som finns. Men det gör också att det spelar stor roll vem som sitter på vilken post och hur den politiska inriktningen ser ut.
Två av de departement som oftast hamnar i konflikt med varandra är Miljödepartementet och Näringsdepartementet, eftersom de i många fall har olika intressen. Medan Näringsdepartementet värnar näringarnas intressen så håller Miljödepartementet reda på miljö- och klimatmål. Detta innebär återkommande konflikter i frågor som exempelvis rör skog, jakt, fiske, gruvor, jordbruk och klimatåtgärder. Dessa frågor kan ofta inte lösas ut på tjänstepersonsnivå utan behöver hissas till den politiska nivån som behöver förhandla.
Det är inte per definition fel att slå ihop departement eller flytta över ansvar. Men när en av regeringens tyngsta politiker, nämligen Ebba Busch (KD), har näringshatten, och miljö- och klimatfrågorna ska inlemmas i hennes departement, så ändrar det högst sannolikt maktdynamiken i det här fallet.
Liberalerna har visserligen den mest ambitiösa miljö- och klimatpolitiken av regeringspartierna men de har också många statsråd vars frågor ska tillfredsställas i förhandlingarna och kommer som minsta parti i koalitionen ha svårare att lägga tyngd bakom miljö och klimat. I slutändan har KD, med partiledaren högst upp på departementet, ett klart bättre utgångsläge. Vem man sätter var spelar roll.
I slutändan är det dock inte organisationsstrukturen som är viktigast för resultatet utan den politiska viljan. Det är också den mest oroväckande delen i allt detta. Elektrifieringen är egentligen den nya regeringens enda verktyg för att sänka utsläppen. Oavsett vad man tycker om olika energislag, där förutsättningarna för havsbaserad vind nu försämras kraftigt, så tar utbyggnad tid. Det kommer bli otaliga utredningar och processer under många år framöver utan ny elproduktion i sikte.
Därtill sänks reduktionsplikten till ett EU-minimum, trots att det är den mest verkningsfulla åtgärden som sänker utsläppen här och nu, utan att det ersätts med något annat. Satsningar på CCS i all ära, men tekniken finns inte än. Klimatmålen kommer bli mycket svåra att nå. När det gäller rena miljöfrågor, som biologisk mångfald, hållbar konsumtion och cirkulär ekonomi, är de i princip helt frånvarande.
Sammanfattningsvis sker nu ett stort skifte i svensk klimat- och miljöpolitik. Samtidigt avgörs inte allt av regeringen. Aktörer inom näringsliv och civilsamhälle behöver kliva fram för att driva klimat- och miljöfrågorna framåt kommande mandatperiod. Arbetet i kommuner och regioner blir mycket viktigt. Även EU:s ambitiösa Fit for 55-paket fortsätter rullas ut med full kraft. Och var och en av oss kan, och bör, dra vårt strå till stacken.
Magda Rasmusson, konsult på Reform Society och politiskt sakkunnig i Regeringskansliet 2017–2021.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Igår meddelade Ulf Kristersson (M) att den nya regeringen lägger ned Miljödepartementet och kraftigt skär ned ambitionerna för miljö och klimat. Detta är ett stort skifte i svensk politik och innebär att näringslivet, civilsamhället samt kommuner och regioner behöver driva klimatomställningen framåt.
Att införliva Miljödepartementet i Näringsdepartementet kan vid första anblick framstå som en smärre organisationsförändring. Men för oss som har erfarenhet Regeringskansliets inre dynamik är det tydligt att detta innebär att maktfördelningen mellan dessa frågor förskjuts, på klimatet och miljöns bekostnad. Detta förstärks också av vilken tyngd respektive minister och parti har samt av den nya regeringens reformagenda.
Regeringskansliet är en organism med massor av olika viljor och intressen som respektive departement bevakar. För att hitta en samsyn som hela regeringen kan ställa sig bakom sker en gemensamberedning där alla berörda parter ska komma överens. Om detta inte är möjligt hissas frågorna högre och högre upp i organisationen och landar slutligen hos politikerna. Detta är ett bra sätt att hantera de intressekonflikter som finns. Men det gör också att det spelar stor roll vem som sitter på vilken post och hur den politiska inriktningen ser ut.
Två av de departement som oftast hamnar i konflikt med varandra är Miljödepartementet och Näringsdepartementet, eftersom de i många fall har olika intressen. Medan Näringsdepartementet värnar näringarnas intressen så håller Miljödepartementet reda på miljö- och klimatmål. Detta innebär återkommande konflikter i frågor som exempelvis rör skog, jakt, fiske, gruvor, jordbruk och klimatåtgärder. Dessa frågor kan ofta inte lösas ut på tjänstepersonsnivå utan behöver hissas till den politiska nivån som behöver förhandla.
Det är inte per definition fel att slå ihop departement eller flytta över ansvar. Men när en av regeringens tyngsta politiker, nämligen Ebba Busch (KD), har näringshatten, och miljö- och klimatfrågorna ska inlemmas i hennes departement, så ändrar det högst sannolikt maktdynamiken i det här fallet.
Liberalerna har visserligen den mest ambitiösa miljö- och klimatpolitiken av regeringspartierna men de har också många statsråd vars frågor ska tillfredsställas i förhandlingarna och kommer som minsta parti i koalitionen ha svårare att lägga tyngd bakom miljö och klimat. I slutändan har KD, med partiledaren högst upp på departementet, ett klart bättre utgångsläge. Vem man sätter var spelar roll.
I slutändan är det dock inte organisationsstrukturen som är viktigast för resultatet utan den politiska viljan. Det är också den mest oroväckande delen i allt detta. Elektrifieringen är egentligen den nya regeringens enda verktyg för att sänka utsläppen. Oavsett vad man tycker om olika energislag, där förutsättningarna för havsbaserad vind nu försämras kraftigt, så tar utbyggnad tid. Det kommer bli otaliga utredningar och processer under många år framöver utan ny elproduktion i sikte.
Därtill sänks reduktionsplikten till ett EU-minimum, trots att det är den mest verkningsfulla åtgärden som sänker utsläppen här och nu, utan att det ersätts med något annat. Satsningar på CCS i all ära, men tekniken finns inte än. Klimatmålen kommer bli mycket svåra att nå. När det gäller rena miljöfrågor, som biologisk mångfald, hållbar konsumtion och cirkulär ekonomi, är de i princip helt frånvarande.
Sammanfattningsvis sker nu ett stort skifte i svensk klimat- och miljöpolitik. Samtidigt avgörs inte allt av regeringen. Aktörer inom näringsliv och civilsamhälle behöver kliva fram för att driva klimat- och miljöfrågorna framåt kommande mandatperiod. Arbetet i kommuner och regioner blir mycket viktigt. Även EU:s ambitiösa Fit for 55-paket fortsätter rullas ut med full kraft. Och var och en av oss kan, och bör, dra vårt strå till stacken.
Magda Rasmusson, konsult på Reform Society och politiskt sakkunnig i Regeringskansliet 2017–2021.
Dela det här:
Gilla detta: