Sverige har en ny regering, och det tog inte mer än några dagar innan vi fick se flera tecken på hur klimat- och miljöpolitiken kommer att behandlas med den tillträdda regeringens och Sverigedemokraternas politik. Mellan att miljödepartementet läggs ner, reduktionsplikten sänks till miniminivåer och att det redan genomklubbade nya reseavdraget rivs upp har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari intygat att klimatmålen ligger fast och att regeringen kommer att satsa jättehårt på smååtgärder för att nå dem. Detta följdes av det smått obegripliga förslaget om att fördubbla den sedan 1 juli sänkta momsen på reparationer av bl.a. cyklar och skor, vilket enligt regeringens eget underlag kommer att innebära en negativ miljöpåverkan.
Det är bra att sätta mål. Ännu bättre att sätta mål som är tydliga, specifika och tidsbestämda. Allra helst mål som både handlar om vart man vill ta sig och vad som behöver ske för att man ska ta sig dit. En bra tumregel att följa är: Målet är att förändra nuvarande läge X till det önskvärda läget Y inom tidsramen Z. I Sverige ser klimatmålen bland annat ut såhär: Utsläppen år 2030 bör vara 63 procent lägre, och 2040 bör vara 75 procent lägre än 1990 års nivåer. Konkret och tydligt.
Men att ha uppsatta mål är inget självändamål. Mål ska sättas upp för tydliggöra vart man vill ta sig och vad man behöver göra för att komma dit. Ett mål som inte åtföljs av en tydlig riktning och tydligt definierade åtgärder för hur riktningen ska följas är inget annat än en pappersprodukt. Något man i bästa fall kan vifta med som svar på frågan om hur man försvarar klimatåtgärder som riskerar öka utsläppen. ”Men kolla, vi har ju satt mål och de målen gäller oavsett vilken politik vi i praktiken för!”
De åtgärder man implementerar behöver stå i direkt relation till målen, annars fyller inte målen sin rättmätiga funktion. Att sänka utsläppen med 5% årligen innebär andra åtgärder än att sänka utsläppen med 20% årligen. Det är inte konstigare än att man behöver lägga upp ett lopp olika beroende på om man ska springa 1000 meter eller ett maraton. Annars är risken att man gett allt man har efter första kilometern och det återstår 41 kilometer att springa. Eller som regeringen verkar vilja göra: inleda loppet med att i full fart springa en halvmil bort från mållinjen.
Parallellt med maktskiftet i Sverige har i dagarna två betungande rapporter släppts. En ny rapport från WMO som visar att utsläppen av koldioxid, metan och lustgas är rekordhöga och FN:s Emissions Gap Report som visar att världen, med nuvarande politiska åtaganden, är på väg mot 2.5 graders uppvärmning, högt över det åtagande Sverige gjort att följa enligt Parisavtalet. I korta ordalag innebär 2.5 graders uppvärmning katastrof i form av att extrema värmeböljor ökar med flera hundra procent, mat- och vattenförsörjningen hotas i flera delar av världen och marina ekosystem närmar sig kollaps. Och det är i bästa fall, om de mål som satts upp faktiskt nås.
Sveriges klimatmål ligger alltså fast och ska, enligt Pourmokhtari, nås.
I Tidöavtalet står att klimat- och miljöpolitiken ”ska vara ambitiös /…/ Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.” Det innebär enligt FN:s Gap Emissions Report att “bara en akut, systemövergripande transformation kan leverera de enorma minskningarna som behövs för att begränsa växthusgasutsläppen till 2030.” Vi behöver springa ett ultramaraton på rekordtid, utan att tappa riktning och medan vi samtidigt accelererar.
Att i ett sådant läge samtidigt säga att klimatålen ligger fast och att metoden för att nå dem är att satsa stenhårt på smååtgärder är i bästa fall oinitierat och naivt, i värsta fall en ren och skär lögn. Jag vet faktiskt inte vad som är värst.
I takt med förutsättningarna för att nå klimatmålen ändras, till exempel genom att man väljer att springa längre bort från mållinjen, behöver också metoderna för att nå målen ändras. Det här behöver vi, medborgare, journalister, opinionsdrivare, klimat- och miljöorganisationer, kräva svar om: Hur ska målen nås? Vilka åtgärder planerar ni använda och vilka beräkningar visar att de metoderna är tillräckliga för att nå målen inom tidsramen? Låt inte regeringen komma undan med att vifta med ett avtal som säger att de ska förhålla sig till fakta, utan åtgärder som lever upp till det. Det är alldeles för mycket som står på spel för att Sveriges klimatmål ska reduceras till att bli en pappersprodukt.
Frida Hylander, leg. psykolog, fil. kand. humanekologi, med inriktning på klimatpsykologi.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Sverige har en ny regering, och det tog inte mer än några dagar innan vi fick se flera tecken på hur klimat- och miljöpolitiken kommer att behandlas med den tillträdda regeringens och Sverigedemokraternas politik. Mellan att miljödepartementet läggs ner, reduktionsplikten sänks till miniminivåer och att det redan genomklubbade nya reseavdraget rivs upp har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari intygat att klimatmålen ligger fast och att regeringen kommer att satsa jättehårt på smååtgärder för att nå dem. Detta följdes av det smått obegripliga förslaget om att fördubbla den sedan 1 juli sänkta momsen på reparationer av bl.a. cyklar och skor, vilket enligt regeringens eget underlag kommer att innebära en negativ miljöpåverkan.
Det är bra att sätta mål. Ännu bättre att sätta mål som är tydliga, specifika och tidsbestämda. Allra helst mål som både handlar om vart man vill ta sig och vad som behöver ske för att man ska ta sig dit. En bra tumregel att följa är: Målet är att förändra nuvarande läge X till det önskvärda läget Y inom tidsramen Z. I Sverige ser klimatmålen bland annat ut såhär: Utsläppen år 2030 bör vara 63 procent lägre, och 2040 bör vara 75 procent lägre än 1990 års nivåer. Konkret och tydligt.
Men att ha uppsatta mål är inget självändamål. Mål ska sättas upp för tydliggöra vart man vill ta sig och vad man behöver göra för att komma dit. Ett mål som inte åtföljs av en tydlig riktning och tydligt definierade åtgärder för hur riktningen ska följas är inget annat än en pappersprodukt. Något man i bästa fall kan vifta med som svar på frågan om hur man försvarar klimatåtgärder som riskerar öka utsläppen. ”Men kolla, vi har ju satt mål och de målen gäller oavsett vilken politik vi i praktiken för!”
De åtgärder man implementerar behöver stå i direkt relation till målen, annars fyller inte målen sin rättmätiga funktion. Att sänka utsläppen med 5% årligen innebär andra åtgärder än att sänka utsläppen med 20% årligen. Det är inte konstigare än att man behöver lägga upp ett lopp olika beroende på om man ska springa 1000 meter eller ett maraton. Annars är risken att man gett allt man har efter första kilometern och det återstår 41 kilometer att springa. Eller som regeringen verkar vilja göra: inleda loppet med att i full fart springa en halvmil bort från mållinjen.
Parallellt med maktskiftet i Sverige har i dagarna två betungande rapporter släppts. En ny rapport från WMO som visar att utsläppen av koldioxid, metan och lustgas är rekordhöga och FN:s Emissions Gap Report som visar att världen, med nuvarande politiska åtaganden, är på väg mot 2.5 graders uppvärmning, högt över det åtagande Sverige gjort att följa enligt Parisavtalet. I korta ordalag innebär 2.5 graders uppvärmning katastrof i form av att extrema värmeböljor ökar med flera hundra procent, mat- och vattenförsörjningen hotas i flera delar av världen och marina ekosystem närmar sig kollaps. Och det är i bästa fall, om de mål som satts upp faktiskt nås.
Sveriges klimatmål ligger alltså fast och ska, enligt Pourmokhtari, nås.
I Tidöavtalet står att klimat- och miljöpolitiken ”ska vara ambitiös /…/ Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.” Det innebär enligt FN:s Gap Emissions Report att “bara en akut, systemövergripande transformation kan leverera de enorma minskningarna som behövs för att begränsa växthusgasutsläppen till 2030.” Vi behöver springa ett ultramaraton på rekordtid, utan att tappa riktning och medan vi samtidigt accelererar.
Att i ett sådant läge samtidigt säga att klimatålen ligger fast och att metoden för att nå dem är att satsa stenhårt på smååtgärder är i bästa fall oinitierat och naivt, i värsta fall en ren och skär lögn. Jag vet faktiskt inte vad som är värst.
I takt med förutsättningarna för att nå klimatmålen ändras, till exempel genom att man väljer att springa längre bort från mållinjen, behöver också metoderna för att nå målen ändras. Det här behöver vi, medborgare, journalister, opinionsdrivare, klimat- och miljöorganisationer, kräva svar om: Hur ska målen nås? Vilka åtgärder planerar ni använda och vilka beräkningar visar att de metoderna är tillräckliga för att nå målen inom tidsramen? Låt inte regeringen komma undan med att vifta med ett avtal som säger att de ska förhålla sig till fakta, utan åtgärder som lever upp till det. Det är alldeles för mycket som står på spel för att Sveriges klimatmål ska reduceras till att bli en pappersprodukt.
Frida Hylander, leg. psykolog, fil. kand. humanekologi, med inriktning på klimatpsykologi.
Dela det här:
Gilla detta: