Dagens Nyheter kör månadsvisa uppdateringar av hur mycket dyrare maten har blivit och rubrikerna i media runt matpriserna är snart i pandemiklass. Riksbankschefen Erik Thedéen uppmanar konsumenterna att inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser. ”Då får vi ju en process i till exempel livsmedelshandeln som kommer dämpa de där smör- eller semmelpriserna.”
Prisökningen på mat i procent har onekligen varit exceptionell. Prisstegringen påbörjades i slutet av 2021, men tog fart på riktigt under våren 2022. Från juni 2022 låg prisökningen på över 10 procent i årstakt. Högsta inflationstakten på livsmedel uppmättes i december 2022. Då ökade livsmedelspriserna enligt SCB med 18,2 procent i årstakt (Svensk Dagligvaruhandel).
I ett något längre perspektiv är det dock inte särskilt dramatiskt. Det har funnits perioder med snabbt ökande livsmedelspriser tidigare i historien. Reallönerna har ökat mer än 16 procent på tio år, och jämfört med början på 1990-talet lägger genomsnittssvensken ungefär lika stor andel på mat efter prishöjningarna medan reallönerna har ökat med 70 procent.
1958 gick nästan en tredjedel av hushållens utgifter till livsmedel. Då lade hushållen 3 960 kronor på mat (inklusive restaurangbesök), vilket motsvarar ungefär 55 000 kronor i 2022 års penningvärde. År 2021 lade ett genomsnittligt hushåll 64 300, vilket samtidigt motsvarade cirka 18 procent av utgifterna. Ett genomsnittligt hushåll har samtidigt minskat i storlek från 2,8 personer 1958 till mindre än 2,2 2021. Matens sammansättning har samtidigt förändrats dramatiskt till dyrare och mer exotiska produkter. 1958 utgjordes nästan alla livsmedel av basvaror och råvaror. Endast 1 procent utgjordes av färdigmat och knappa 10 procent av restaurangbesök. Utgifterna för potatis var högre än för alla andra grönsaker tillsammans (!). Mjölk stod för 8 procent av livsmedelsutgifterna medan alla andra drycker (ej alkohol) tillsammans stod för 2 procent. Svenskarnas historiska beroende av kaffe syns genom att de lade 5 procent av livsmedelsbudgeten på kaffe, mer än hela budgeten för frukt.
De starkaste trenderna på livsmedelsmarknaden just nu är lågpris och en ökad andel egna märkesvaror (EMV). Under sju år i rad var ”svenskt/lokalt” den viktigaste trenden enligt Livsmedelsföretagens konjunkturbrev, men det har nu fallit till en fjärdeplats delad med klimatpåverkan. Man kan kanske få intrycket att inflationen särskilt har drabbat ekologiska produkter. Men nedgången för ekologiska produkter började redan för fem år sedan. Även vegetariska och veganska produkter hade börjat tappa farten redan innan pandemin och är nu lika litet trendiga som ekologiska produkter.
Inte lika uppmärksammat, men likväl intressant, är att många finkrogar har stängt eller planerar att stänga. Det är svårt att avgöra om det beror på ett generellt minskat intresse för den typen av exklusiva upplevelser eller om det beror på kostnadsökningar.
Det finns givetvis ett drag av masshysteri som underblåses av media, ungefär som med gängskjutningar eller pandemin. Skriver man tillräckligt ofta om att folk inte har råd att köpa mat eller att folk väljer bort svenskt eller ekologiskt för att det är dyrare ökar detta beteende. All vår individualism till trots är vi ändå i stort sett sociala varelser som gillar att göra som andra.
Inflationen (precis som pandemin, Putin och klimatet) används givetvis som slagträ i debatter som inte har särskilt mycket att göra med saken. I Kristianstadbladet skriver den politiska redaktören Sofia Nerbrand att tomaterna kostar 119 kronor kilot i affären för att många odlare stängt ned sina växthus på grund av höga uppvärmnings- och belysningskostnader (vid vinterodling förbrukas mycket el för att driva det tillskottsljus som behövs). Hennes lösning på problemet är bidragstak och lägre ingångslöner för att minska kostnaderna för arbetskraft!
Allt är inte negativt med ökade matpriser, det mesta tyder på att svinnet minskar och att folk köper färre halvfabrikat. Särskilt energikrävande grönsaker som växthusodlade produkter på vintern eller flygfraktad mat (vissa grönsaker, fisk och skaldjur) drabbas hårdare vilket är positivt. Högre matpriser gör det också mer attraktivt att odla själv och att laga mat själv, det är knappast en nackdel. I det större perspektivet minskar ökade matpriser också miljöbelastningen från annan konsumtion, det blir helt enkelt mindre pengar över till att köpa mer kläder, resa och annan icke helt nödvändig konsumtion.
Visst finns det en del av befolkningen som har svårt att få ihop sin ekonomi och som drabbas hårt av ökade kostnader. Men i det längre perspektivet kommer högre matpriser leda till högre lägstalöner och till justerade socialbidrag och liknande.
På gårdsnivå skulle ökade priser för bränsle och konstgödsel kunna leda till förändringar som på det stora hela också är positiva, med ökat intresse för biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter, ökat intresse för bättre utnyttjande av gödsel och restströmmar och förbättrad konkurrenskraft för betesbaserad produktion jämfört med uppfödning med odlat foder. Men eftersom spannmålspriserna ökat ännu mer än kostnaderna för konstgödsel talar det mesta för att lantbrukarna kommer att gödsla och spruta mer än någonsin detta år. Tillbakagången för ekologiska produkter förstärker det.
Det återstår att se om de ökade livsmedelspriserna är ett skrämskott eller om de är ett tecken på ett brott på en hundrafemtioårig period (förvisso med avsevärda toppar och dalar) av sjunkande livsmedelspriser, både i absoluta och relativa tal. Mitt grundtips är att vi ser början på ett skifte där marken och naturens produktionsförmåga får högre värde jämfört med energikrävande teknik. Men det kanske är önsketänkande.
Gunnar Rundgren, lantbrukskonsult, författare och småbrukare, aktuell med boken Det levande: om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Dagens Nyheter kör månadsvisa uppdateringar av hur mycket dyrare maten har blivit och rubrikerna i media runt matpriserna är snart i pandemiklass. Riksbankschefen Erik Thedéen uppmanar konsumenterna att inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser. ”Då får vi ju en process i till exempel livsmedelshandeln som kommer dämpa de där smör- eller semmelpriserna.”
Prisökningen på mat i procent har onekligen varit exceptionell. Prisstegringen påbörjades i slutet av 2021, men tog fart på riktigt under våren 2022. Från juni 2022 låg prisökningen på över 10 procent i årstakt. Högsta inflationstakten på livsmedel uppmättes i december 2022. Då ökade livsmedelspriserna enligt SCB med 18,2 procent i årstakt (Svensk Dagligvaruhandel).
I ett något längre perspektiv är det dock inte särskilt dramatiskt. Det har funnits perioder med snabbt ökande livsmedelspriser tidigare i historien. Reallönerna har ökat mer än 16 procent på tio år, och jämfört med början på 1990-talet lägger genomsnittssvensken ungefär lika stor andel på mat efter prishöjningarna medan reallönerna har ökat med 70 procent.
1958 gick nästan en tredjedel av hushållens utgifter till livsmedel. Då lade hushållen 3 960 kronor på mat (inklusive restaurangbesök), vilket motsvarar ungefär 55 000 kronor i 2022 års penningvärde. År 2021 lade ett genomsnittligt hushåll 64 300, vilket samtidigt motsvarade cirka 18 procent av utgifterna. Ett genomsnittligt hushåll har samtidigt minskat i storlek från 2,8 personer 1958 till mindre än 2,2 2021. Matens sammansättning har samtidigt förändrats dramatiskt till dyrare och mer exotiska produkter. 1958 utgjordes nästan alla livsmedel av basvaror och råvaror. Endast 1 procent utgjordes av färdigmat och knappa 10 procent av restaurangbesök. Utgifterna för potatis var högre än för alla andra grönsaker tillsammans (!). Mjölk stod för 8 procent av livsmedelsutgifterna medan alla andra drycker (ej alkohol) tillsammans stod för 2 procent. Svenskarnas historiska beroende av kaffe syns genom att de lade 5 procent av livsmedelsbudgeten på kaffe, mer än hela budgeten för frukt.
De starkaste trenderna på livsmedelsmarknaden just nu är lågpris och en ökad andel egna märkesvaror (EMV). Under sju år i rad var ”svenskt/lokalt” den viktigaste trenden enligt Livsmedelsföretagens konjunkturbrev, men det har nu fallit till en fjärdeplats delad med klimatpåverkan. Man kan kanske få intrycket att inflationen särskilt har drabbat ekologiska produkter. Men nedgången för ekologiska produkter började redan för fem år sedan. Även vegetariska och veganska produkter hade börjat tappa farten redan innan pandemin och är nu lika litet trendiga som ekologiska produkter.
Inte lika uppmärksammat, men likväl intressant, är att många finkrogar har stängt eller planerar att stänga. Det är svårt att avgöra om det beror på ett generellt minskat intresse för den typen av exklusiva upplevelser eller om det beror på kostnadsökningar.
Det finns givetvis ett drag av masshysteri som underblåses av media, ungefär som med gängskjutningar eller pandemin. Skriver man tillräckligt ofta om att folk inte har råd att köpa mat eller att folk väljer bort svenskt eller ekologiskt för att det är dyrare ökar detta beteende. All vår individualism till trots är vi ändå i stort sett sociala varelser som gillar att göra som andra.
Inflationen (precis som pandemin, Putin och klimatet) används givetvis som slagträ i debatter som inte har särskilt mycket att göra med saken. I Kristianstadbladet skriver den politiska redaktören Sofia Nerbrand att tomaterna kostar 119 kronor kilot i affären för att många odlare stängt ned sina växthus på grund av höga uppvärmnings- och belysningskostnader (vid vinterodling förbrukas mycket el för att driva det tillskottsljus som behövs). Hennes lösning på problemet är bidragstak och lägre ingångslöner för att minska kostnaderna för arbetskraft!
Allt är inte negativt med ökade matpriser, det mesta tyder på att svinnet minskar och att folk köper färre halvfabrikat. Särskilt energikrävande grönsaker som växthusodlade produkter på vintern eller flygfraktad mat (vissa grönsaker, fisk och skaldjur) drabbas hårdare vilket är positivt. Högre matpriser gör det också mer attraktivt att odla själv och att laga mat själv, det är knappast en nackdel. I det större perspektivet minskar ökade matpriser också miljöbelastningen från annan konsumtion, det blir helt enkelt mindre pengar över till att köpa mer kläder, resa och annan icke helt nödvändig konsumtion.
Visst finns det en del av befolkningen som har svårt att få ihop sin ekonomi och som drabbas hårt av ökade kostnader. Men i det längre perspektivet kommer högre matpriser leda till högre lägstalöner och till justerade socialbidrag och liknande.
På gårdsnivå skulle ökade priser för bränsle och konstgödsel kunna leda till förändringar som på det stora hela också är positiva, med ökat intresse för biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter, ökat intresse för bättre utnyttjande av gödsel och restströmmar och förbättrad konkurrenskraft för betesbaserad produktion jämfört med uppfödning med odlat foder. Men eftersom spannmålspriserna ökat ännu mer än kostnaderna för konstgödsel talar det mesta för att lantbrukarna kommer att gödsla och spruta mer än någonsin detta år. Tillbakagången för ekologiska produkter förstärker det.
Det återstår att se om de ökade livsmedelspriserna är ett skrämskott eller om de är ett tecken på ett brott på en hundrafemtioårig period (förvisso med avsevärda toppar och dalar) av sjunkande livsmedelspriser, både i absoluta och relativa tal. Mitt grundtips är att vi ser början på ett skifte där marken och naturens produktionsförmåga får högre värde jämfört med energikrävande teknik. Men det kanske är önsketänkande.
Gunnar Rundgren, lantbrukskonsult, författare och småbrukare, aktuell med boken Det levande: om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.
Dela det här:
Gilla detta: