Man får mindre energi för pengarna om man väljer att satsa på förnybart än på fossila bränslen. För ett företag eller en stat är detta i vårt nuvarande system inte något som utgör en morot för beslutsfattare att börja ställa om.
Nyligen släppte FN:s klimatpanel en rapport som redovisade vad en temperaturhöjning på 1,5 respektive 2,0 grader har för påverkan på infrastruktur, liv och hälsa. Rapporten är en dyster läsning för alla som känner stark solidaritet med kommande, men även vår egen, generation.
Men kanske ännu mer intressant är, det än så länge korta, utkastet från en samling oberoende finska forskare. År 2019 kommer detta ha utvecklats till en stor rapport om hållbarhet.
De finska forskarna föreslår ett ökat statligt ansvar för planering av framtida resursanvändning, och liknar det med en Marshallplan för klimatet. Det är väldigt nyttigt läsning.
Marshallplanen var den stora ekonomiska satsning ledd av USA som gjordes efter andra världskriget för att återuppbygga det Europa som slitits sönder av åratal av världskrig. Det nutida Europa är istället sargat av polarisering, en avstannad ekonomisk utveckling, hotet om kommande miljökatastrofer och allt större klyftor mellan de som har och de som inte har.
Forskarna har lyckats hitta ett sätt att, utan att förkasta marknadsekonomin, anpassa ett ohållbart system till framtida klimatutmaningar samtidigt som tillväxt, företagande och social trygghet kan bibehållas eller till och med öka.
Samtidigt säger de i mycket klara ordalag att vårt ekonomiska system i hög grad behöver omformas, samt att detta system är baserat på gamla teorier som inte har tagit i beräkning att fossila bränslen är ändliga resurser.
Förnybar energi i dagsläget har en lägre kostnadseffektivitet än vad fossila bränslen har. Man får alltså mindre energi för pengarna om man väljer att satsa på förnybart.
För ett företag eller en stat är detta i vårt nuvarande system, med sin knivskarpa konkurrenslogik och nollsummemekanismer, inte något som utgör en morot för beslutsfattare att börja ställa om, tvärtom.
Det krävs alltså en hög grad av mellanstatligt samtycke och samarbete, samt en hög grad av statlig inblandning i de delar av marknaden som berör energiförbrukning.
Tidigare småskaliga och självförsörjande jordbruk i det globala Syd har på grund av marknadslogiken fått sadla om till att exportera sina egna råvaror och istället importera billiga matprodukter som har en mycket större miljöpåverkan.
I dessa numera stora jordbruk används en stor mängd bekämpningsmedel som bland annat utgör ett hot mot världens alla bin.
Enligt FN:s mat och jordbruksorganisation så är det bin som pollinerar 70 procent av de 100 olika arter av grödor som utgör 90 procent av global matkonsumtion. Bin är alltså helt livsviktiga för vår globala matförsörjning.
Men i och med att vi idag existerar och agerar i ett ekonomiskt system som prioriterar kortsiktig produktion framför resursmässig stabilitet saknas även här incitament för kraftfulla åtgärder.
Trots att denna hotbild nu börjar uppnå konsensus även bland marknadens olika aktörer blir det på grund av marknadens dynamik svårt för någon enskild aktör att på egen hand ta ett kliv ur kvartalsrapportshjulet.
Det krävs stora, bindande och visionära överenskommelser mellan både stater och företag för att så långt det är möjligt hindra det skenande tåg som just nu utgör ett existentiellt hot mot allt liv på jorden.
För detta krävs även en folkrörelse för klimatet, där varje konsument ställer krav på makthavare och producenter via röstsedlar och plånböcker för att på så vis skapa de direkta incitament som idag saknas.
Jorden tillhör oss alla, då är det också upp till oss alla att ta ansvar för den. Fingerpekande och “någon annan får göra det” räcker inte längre.
Joakim Billtén, studerar global utveckling vid Stockholms universitet
Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Nyligen släppte FN:s klimatpanel en rapport som redovisade vad en temperaturhöjning på 1,5 respektive 2,0 grader har för påverkan på infrastruktur, liv och hälsa. Rapporten är en dyster läsning för alla som känner stark solidaritet med kommande, men även vår egen, generation.
Men kanske ännu mer intressant är, det än så länge korta, utkastet från en samling oberoende finska forskare. År 2019 kommer detta ha utvecklats till en stor rapport om hållbarhet.
De finska forskarna föreslår ett ökat statligt ansvar för planering av framtida resursanvändning, och liknar det med en Marshallplan för klimatet. Det är väldigt nyttigt läsning.
Marshallplanen var den stora ekonomiska satsning ledd av USA som gjordes efter andra världskriget för att återuppbygga det Europa som slitits sönder av åratal av världskrig. Det nutida Europa är istället sargat av polarisering, en avstannad ekonomisk utveckling, hotet om kommande miljökatastrofer och allt större klyftor mellan de som har och de som inte har.
Forskarna har lyckats hitta ett sätt att, utan att förkasta marknadsekonomin, anpassa ett ohållbart system till framtida klimatutmaningar samtidigt som tillväxt, företagande och social trygghet kan bibehållas eller till och med öka.
Samtidigt säger de i mycket klara ordalag att vårt ekonomiska system i hög grad behöver omformas, samt att detta system är baserat på gamla teorier som inte har tagit i beräkning att fossila bränslen är ändliga resurser.
För ett företag eller en stat är detta i vårt nuvarande system, med sin knivskarpa konkurrenslogik och nollsummemekanismer, inte något som utgör en morot för beslutsfattare att börja ställa om, tvärtom.
Det krävs alltså en hög grad av mellanstatligt samtycke och samarbete, samt en hög grad av statlig inblandning i de delar av marknaden som berör energiförbrukning.
Tidigare småskaliga och självförsörjande jordbruk i det globala Syd har på grund av marknadslogiken fått sadla om till att exportera sina egna råvaror och istället importera billiga matprodukter som har en mycket större miljöpåverkan.
I dessa numera stora jordbruk används en stor mängd bekämpningsmedel som bland annat utgör ett hot mot världens alla bin.
Enligt FN:s mat och jordbruksorganisation så är det bin som pollinerar 70 procent av de 100 olika arter av grödor som utgör 90 procent av global matkonsumtion. Bin är alltså helt livsviktiga för vår globala matförsörjning.
Men i och med att vi idag existerar och agerar i ett ekonomiskt system som prioriterar kortsiktig produktion framför resursmässig stabilitet saknas även här incitament för kraftfulla åtgärder.
Trots att denna hotbild nu börjar uppnå konsensus även bland marknadens olika aktörer blir det på grund av marknadens dynamik svårt för någon enskild aktör att på egen hand ta ett kliv ur kvartalsrapportshjulet.
Det krävs stora, bindande och visionära överenskommelser mellan både stater och företag för att så långt det är möjligt hindra det skenande tåg som just nu utgör ett existentiellt hot mot allt liv på jorden.
För detta krävs även en folkrörelse för klimatet, där varje konsument ställer krav på makthavare och producenter via röstsedlar och plånböcker för att på så vis skapa de direkta incitament som idag saknas.
Jorden tillhör oss alla, då är det också upp till oss alla att ta ansvar för den. Fingerpekande och “någon annan får göra det” räcker inte längre.
Joakim Billtén, studerar global utveckling vid Stockholms universitet
Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Dela det här:
Gilla detta: